När sonen går ut och röker sin cancerpinne (Det är han som säger så. Inte jag. Vill verkligen inte vara den vanliga olyckskorpen där.) har han observerat att det finns en fågelfamilj i holken på huset.

Han hörde kvittret från ungarna och kom på att han måste flytta sig lite längre bort mot uthuset så att föräldrarna vågade sig fram.

Sen fick han skåda en fantastisk uppvisning. Matning non-stop.

Detta berättar han för mig när jag tar min andra kopp kaffe för dagen på trappan strax under holken.

Jag försöker sen ta lite bilder. De blir inte så jättebra då jag ju bara har mobilen med mig.

Fast jag tänker att det är känslan jag vill förmedla som är viktig.

Den där fantastiska känslan när vilda djur accepterar färdigbygge för att föda upp sina barn.

Vi står länge och tittar på de hårt arbetande fåglarna.

Jag tror att det är en pilfinksfamilj.

Man skymtar de skrikande barnen där inne.

Det blir inte världens bästa bilder men så är ju inte bilder min starka sida heller.