Vi kom iväg på en tur som annannan tipsat om.

Jag och P.

Man kliver rakt in på ett gods efter att ha parkerat på Slottets parkering.

Följa de orange markeringarna, sa hon att vi skulle.

Ändå känns det märkligt att traska runt där det uppenbarligen finns folk som jobbar.

Som att vi är inne och går på andras egendom. Vilket vi är också. Fast det är tillåtet.

Det säger den lilla stolpen med orange på.

Den som vi knappt ser och därför håller på att förirra oss upp i en annan byggnad.

Två gamla tanter som ser dåligt hahaha!

Men vi hittar rätt och det blir en fin upplevelse trots regnet som faller emellanåt.

Jag läser sen att de gamla ekarna som står här utgör ett rikt liv för en rad olika sällsynta skalbaggar och andra nyttiga insekter.

Jag blir alldeles stum över hur stora de är. Dessutom flera hundra år gamla.

Det är imponerande.

Människan är en liten plutt i denna värld.

P säger att hon minns att hon varit här fast det då var vinter och allt såg så annorlunda ut.

Man kunde gå runt eken. Det kan man inte nu. I allafall inte om man inte vill samla på sig mängder av fästingar.

Naturen är suverän. Den byter kläder och så tror man att man kommit fel.

Vi går ner mot stranden och P säger att det är nog långt dit.

Det är det inte alls. På ett huj är vi framme.

Det är en fantastisk långsträckt sandremsa som vi är nästan helt ensamma på.

Ja, det är ju inget badinbjudande väder och jag har inte ens tagit med badkläder.

Fast vattnet är varmt.

Man kan gå långt på stigen runt sjön. Kanske till och med hela vägen runt. Fast det ska vi inte göra. Jag ska hem och samla ihop mig för jag ska på ett ytterst viktigt kafferep hos min kusin och jag har en fotbollsbarbie att leverera. Sånt smiter man inte ifrån. Så efter en stund på stranden går vi längs stigen tillbaka igen.

Vid den stora eken öser regnet i några minuter. Jag hinner precis få på mig regnjackan så slutar det.

Detta var alltså vid Övedsklosters slott om ni undrar.

Det rekommenderas varmt.

Så där ja! Nu har jag lite berättat vad jag sysslar med just nu.

För skriva blir det inte mycket av.

Bra så ändå. Är med människor jag tycker om i den vackraste av natur.

Och nytt skrivmaterial som hela tiden samlas i huvudet.