Tänker inte sluta med mina musikinlägg då musik är något jag alltid kan förlita mig till när det blåser i mitt liv. Så som det gör ofta.

När vi åkte hem på kvällen i början av augusti från flygplatsen till vårt hem i Rom, sonen och jag, tyckte jag att chauffören körde som en galning.

Efter Sverigekörningar kan allt som är italienskt verka fullständigt uppåt väggarna och kanske var jag trött också för det kändes som han tog alla risker man kan ta och tryckte galet nära de andra bilarna i alldeles för hög fart.

Sonen sa sen att så var det inte alls. Enligt honom var det de nerhissade rutorna och därmed vinddraget som bidrog. Kanske också radion som sprutade slagdängor och omöjliggjorde alla samtal i världen. Chauffören markerade tydligt att han inte var upplagd för skitsnack. All respekt för det. You drive!

Jag drog en djup utandning när jag äntligen stapplade av bilen och betalde hutlöst mycket pengar då vi bor i fel område för att ingå i den fasta tariffen. Plus, då förstås, att jag inte alls förstod den omväg jag tyckte att han tog….hmmm!

Med mig från ”helvetesfärden” tog jag dock musik. Underbara Chumbawamba som jag inte hört på tusen år, strömmade plötsligen ur radiokanalen han lyssnade på. Närmare bestämt Tubthumping. Tänker att den låten är en sorts hymn för mig. En resilienshymn. Livet knockar mig men jag tar mig upp igen. Gång på gång.

Sen är låten så härlig också. Väl värd att lyssnas på.

Så om ni känner er lite nere eller bara vill ha lite gladmusik med allvarlig underton; lyssna på Chumbawamba!!!

Det gör jag i dag innan jag ska iväg och bevisa att jag fortfarande är sjuk och att jag fortfarande måste hålla mig till ett jävla cancerprogram jag inte alls är glad att jag hamnat i igen.

Men jag ska knocka dem igen.

Det ska jag.