Allt man inte såg som barn

Den Av Marikai Senza categoria

När jag var i Sverige i juli fick jag vara med på en kusinträff.

Det var inte mina kusiner utan min fars.

Det var inte bara fars kusiner utan också två kusinbarn.

Det var egentligen ingen riktig kusinträff utan det var de där två kusinbarnen som ville veta något om en dåtid de uteslutits lite från då deras mormor rörde sig lite utanför kretsen. Hon hade fått ett barn, deras mor, utan att vara gift.

De här två kusinbarnen är i min ålder och därför är det som att vi levt parallella liv fast inte ens långt ifrån varandra. De växte upp i Malmö och bor nu kvar där. Malmö ligger alltså cirka 60 kilometer från vår lilla pluttby. Inte direkt någon långdistans.

Fast det är ju inte det fysiska avståndet som varit problemet.

Deras mormor , som jag träffat några gånger och alltid tyckte var en mycket stilig och världsvan dam, var med i gänget men inte riktigt ändå. Hon dök upp på festerna ibland.

De båda barnbarnen vill veta hur det var. Få lite information om den där smedfamiljen med musikaliska talanger som de hört lite om men aldrig fått uppleva.

För mig är det som att dyka ner i en vansinnigt rolig barndom. Jag minns festerna fulla med musik och skämt. Vissa av de där bröderna och systrarna, de var sju, var också galet roliga.

Vi sitter där i farmors vardagsrum där många fester ägt rum och berättar om när farbror N fick bli dragen från festerna sent på natten, då han prompt skulle berätta ”bara en rolig historia till”, av sin fru ( tant H). Han var mästare på att berätta roliga anekdoter utan att tappa poänger.

Jag fullständigt älskade tant H. Hon hade alltid så fina kläder, snygga skor och piffiga plastclips i öronen i färg som passade till det hon bar.

Jag klädde ut mig till tant H.

Ville vara som tant H.

Vet inte om ni ser de ursnygga, alldeles för stora klackskorna jag förmodligen lånat av min faster…

Tant H´s son var med på träffen och helt plötsligt får jag en annan bild av henne.

Hon var en bonddotter som led av mobbing i skolan på grund av att hennes far var en ”gammal” far. Han var 60 år fyllda när tant H föddes. Det kunde inte riktigt gå hem i de trångsynta familjerna på den tiden. Kunde det verkligen stämma. H led av detta och hade stora komplex som ju är en naturlig följd av illvilliga tankar och att inte passa riktigt in.

Hennes son berättar om att han gjorde ett DNA test men att svaret kom för sent. Tant H var redan död när det svart på vitt stod alldeles klart att den ”gamle mannen” var hennes far.

Helt plötsligt inser jag att jag ju vetat saker om denna till synes bara roliga och härliga familj.

Att en utav kusinerna, som bor granne med far och idag är 94 år, växte upp med sin mormor och morfar för mamma bodde i Stockholm med en annan man som inte var hans far.

En annan kusin växte upp lite hos de olika fastrarna för hennes mamma åkte ut och in på mentalsjukhuset som då fanns. Man kallade det för ”dåliga nerver” på den tiden. Sen var det färdigsnackat om det.

Att vissa historier har tystats ner eller bara hållits undan för att de var skamliga.

Kanske var det tur att man var liten så att man inte uppfattade allt.

Fast sen undrar jag ju också hur mycket man bär med sig av allt det där som aldrig någonsin uttalats.

Ja, och sen förstås funderar jag ju på om det finns andra saker som kanske aldrig kommit ens upp till ytan.

För detta är ju bara en del av min familj.

4 reaktioner på ”Allt man inte såg som barn”

  1. Ja, visst är det så. Vi bär med oss både det uttalade och det som inte nämns. Att bli vuxen är att förhålla sig till verkligheten och hantera den på egen hand. Det gäller även sådant som är svårt att acceptera och som kanske är lite jobbigt att höra. Därför är jag tacksam för att min mamma har varit så bra på att dela med sig av våra olika släkthistorier. I min fars familj finns traumat av att farfar tog livet av sig och allt som föregick det. Till denna dag vet jag bara små bitar av sanningen. Jag vet också att far och hans syskon verkligen ”lyckades” med sina liv trots det som hände, men så mycket av det som förtryckts har ju också bubblat upp när de sedan fått egna barn. Ja du, det är inte lätt det här med att vara människa, men det är spännande! Jag är glad för din skull att du fick möjlighet att lära känna din släkt lite bättre. Det är, tror jag, bra för alla att få en sådan förståelse. Kram!

    Gillad av 1 person

    Svara

  2. Detta är så sant! Och intressant! Jag kan absolut relatera till saker som ”bara var så” när man var barn, saker man kan analysera i ett annat ljus som vuxen då man förstår på ett annat vis.

    Du kan ju också tänka dig hur det är i en frireligiös församling som jag växte upp i där skam och vad som anses förbjudet sopas under mattan med diffusa förklaringar. Som barn ifrågasatte man ju inte, det bara var så och dessutom något som många ggr sattes i ett helt annat ”barnsligt” perspektiv dessutom.

    Jag minns mina ”fastrar” i Holland som vi besökte några ggr, för mig var det ju bara 2 mysiga fina damer som delade lägenhet, men som äldre fick jag ju veta att dom egentligen var ett kärlekspar vilket då (70-talet) ansågs oerhört skamligt och förbjudet i våra kretsar men dom tillhörde ju vår släkt. För mig förändrade det förstås ingenting utan jag kände mest sorg över tanken att dom var tvungna att dölja sin kärlek under så många år :/

    Indirekt bär man nog det med sig, men jag tror ändå fullt och fast att ett barns ögon är så mycket mer självklara och accepterande i hur dom upplever sin omvärld, och det följer förhoppningsvis med oss genom livet och lämnar positiva avtryck.

    Och jag bara le när ser ditt foto 😀 Vem har inte klapprat runt i allt för stora klackskor när man var liten? Jag älskade det!!

    Stor kram!!

    Gillad av 1 person

    Svara

Lämna en kommentar