Jag ser ju meddetsamma att det hänt denna kvinna något långt innan vi tar varandra i hand och hon lite skakigt presenterar sig i långsam takt. Hennes trevande gång har redan skvallrat för mig om detta.

Senare får jag veta av hennes man att hon drabbades av en inflammation på lillhjärnan för sex år sedan. Låg på sjukhus i tre månader och fick sen börja om från början med att träna på att gå och tala. Då var deras son bara ett och ett halvt år gammal.

Mannen berättar också om hur man ser på henne med olika ögon. I USA, där de bor, är det ingen som stirrar konstigt eller beter sig annorlunda med henne som det däremot ofta händer i Sverige. Ja, just det tänker jag. Folk tror att hon är full. Misstänksamheten får nästan alltid styra.

Vi går runt och pratar om olika svårigheter man kan finna här i detta galna men samtidigt så tillåtande land. För här kan man visst bli utskälld för att man kör in på fel körbana men sen låter man dig ändå göra det. Det finns en sorts mjukhet som saknas i det svenska tänket. Det är ingen som släpper in dig om du kommit på fel väg och filen är full i Sverige. Du får minsann köra runt som alla andra.

Jag kommer också att tänka på hur fantastiska våra kroppar är. De kan brytas ner på bara en sekund men komma igen om du bara har ork och vilja…nåja, det är inte alltid det räcker med varken ork eller vilja. Fast jag tror man kommer långt med viljestyrka.

Min kusin fick en stroke för två år sedan. Blev förlamad på den ena sidan. Tappade talförmågan. Han ville tillbaka till sitt vanliga förskollärarjag. Började i början av detta året jobba 25%. Nu hörde jag att han precis skulle gå upp på 50% när jag var hemma. Snacka om viljestyrka.

Jag har också en vän i Sverige som hade svåra hjärtproblem. Hon startade då om. Började äta nyttigare. Hoppade upp på träningscykeln som stod där och dammade. Tog sig till vattenhuset och började gå på gympa. Tro det eller ej men hon har nu kommit igen och kan leva sitt liv med ett friskare hjärta.

Dagen efter mötet med kvinnan som kämpar varje dag för att komma tillbaka sitter jag och sorterar mina papper som läkarna rört till häromdagen på det där mötet. Förstår inte varför de måste vispa runt allting. Hur ska jag hitta mina papper när någon randomläkare frågar, det händer ibland, när jag gjorde en viss undersökning sist? Det är två år av papper som jag vill ha datumordning på. När jag kommer till början av denna resa, jag alls inte ville börja, kommer det över mig hur långt jag kommit. Hur dålig jag var. Minnet av hur jag satt framför kirurgen och den snälle läkare och grät då de sa det jag egentligen visste men inte alls ville höra. Hur jag faktiskt öste ur mig min ilska över dem fast de ingenting hade med den att göra. Var det verkligen jag? Hände detta bara för två år sedan?

Går tillbaka i bloggarkivet. Det är nyttigt att göra så ibland när man sitter där och nojar för att man gått upp lite i vikt och att magen putar igen. Jag ska ta mig tusan vara glad för att jag kan sitta här och tänka dumma tankar. Det fanns ju en tid då jag knappt kunde ta mig ut i trädgården.

En tid då jag bara var mage men utan mat i.

Helt plötsligt minns jag den där fantastiska kroppen jag såg här nere i parken för några veckor sen. En perfekt skulpterad mörkhyad man stod på händerna på basketplanen. Han gick en bit på händer också. Sen sjönk han ner tittade på klockan, sneglade mot lekparken intill och sa något på ett arabiskt språk till en liten pojke som pratade med en äldre kvinna och hennes lilla barnbarn. Pojken svarade honom på italienska;- nä, kom du hit! Förstod att mannen inte ville att pojken skulle störa kvinnan och den lilla flickan. – Han håller på att få nya vänner, kunde jag inte låta bli att säga.

-Ja just det, skrattade mannen tillbaka.

Sen började han om med sina övningar igen. En äldre man gick förbi. -Bravo! sa han till den handstående mannen. – Tack! svarade han lite förbryllad och glad.

Igen det där fantastiska i att man säger saker som man känner. Inte att man går förbi och tänker; vem vill den där jäkla svartskallen nu imponera på. Eller bara allmänt stör sig på att han är där. Det finns helt klart såna människor här också. Men övervägande är nog ändå att man visar uppskattning eller frågar om något är på tok. Bryr sig helt enkelt.

Jag tänker också på att vi alla får en kropp när vi ligger där i mammas mage. Att kroppar kan se lite olika ut. Eller rättare sagt de ser olika ut redan från början.

Men vi kan alla jobba på det, om vi vill, med våra förutsättningar.

Och det är en otroligt positiv känsla det ger mig.

Barn gör ju så naturligt. De jobbar konstant på den där kroppen från början. Muskelträning nonstop. Tills vi stoppar dem.

Barn jobbar också på det där med mänsklig kontakt. De söker den från början. Ser inte olikheterna. Bara möjligheterna. Tills någon vuxen säger att ”såna” ska du inte umgås med.

Tänk om vi kan ändra på detta. Vända instruktionsboken på rätt håll igen.

Vissa människor kan ju det.

Så där ja, det var dagens tänk!