Det finns en sorg i det att alla kommit tillbaka till stan.

Inte en parkering så långt ögat kan se. Folk i trippelparkering.

Larm som går igång hela tiden. Folk som startar om med att renovera, högljutt, sina lägenheter.

Hundar som måste skällas på. Ideligen.

Till och med i poolen dit jag ju tar mig en gång i veckan är de där extrasommarcentren tillbaka. Alltså utöver deras eget sommarcenter för barn så kommer det andra till som kanske är där en gång i veckan.

Badvakten verkar också lite mera blase’ och kommer inte för att öppna parasollet.

Men en bra kvinna reder ju sig själv. Sen inser denna kvinna att parasoll är rätt överflödigt just nu då solen inte värmer så där intensivt längre. Sen blir hon för varm. Sen blir hon för kall. Åh, vart tog lagom vägen?

Egentligen skulle jag ha kört till havet men såg på väderleksrapporten att havet är lite stormigt. På fredag visar det lugnt vatten. Det gillar jag bättre.

Det är bästa tiden nu att vara vid havet då alla är i stan. Upptagna med skolförberedelser och andra saker jag kommit ifrån.

Tänker att jag behöver fly lite grann emellanåt för att överleva detta trista som jag känner.

Att båda mina söner nu är utan jobb igen. Den ene förvisso självvalt och det förstår jag inte fullt ut.

Den äldste lever sitt liv framför datorn. Det skrämmer mig. Han glömmer att äta. Han glömmer att sköta sig själv.

En historia jag fick berättat för mig om en ung man i Sverige som slutade gå till sitt jobb för dessa spels skull och sedan tog sitt liv för att han inte kunde sluta spela snurrar i 300 kilometer i timmen i min skalle.

Så får min son ett ryck och städar sitt galet oskötta rum. Jag börjar tro igen. Jag börjar hinta om den där boxningen som nu har öppnat igen.

Han börjar prata om att skriva in sig på körskolan.

Sen sitter han där igen och en natt/morgon klockan 4.30 knackar jag desperat på hans dörr. Jag hör knattrandet på tangenterna in till mig. NU RÄCKER DET!!!

På allt detta har min ögon ju gått bananas igen…börjar tro att det är en form av allergi mot något. Vad? Mobilen, där jag letar lösningar på mina personliga problem om allt plus hundens röda käft? Växterna i trädgården som fått nytt liv? Mina söner som jag ju älskar högt men ibland känns som om de kom till världen för att jag ska bli galen? Eller åtminstone inte alls tro att jag ska leva mitt liv i lugn och ro?

Ja, det blir nog bra att spendera en dag vid havet till vågornas ackompanjemang och bara en bok i som sällskap.

This too shall pass???