Idag har min syster varit död i 26 år.
Så mycket har hänt på de åren.
Mina pojkar har hänt.
Deras svårigheter har hänt.
Mina sjukdomar har hänt.
Separationen har hänt.
Farmor har gått bort.
Mor har lämnat detta liv hon med och året efter hennes ena lillebror.
Ibland undrar jag om det verkligen är så att de som är döda ser vad vi har för oss.
Om min syster ser sina barn?
Följer dem ifrån där hon är?
Jag tror det.
Jag vill tro det.
Jag vill att allt ska rätta till sig igen även om hon aldrig kommer att komma tillbaka för det är ju så det är med döden. Den är definitiv.
Jag famlar efter tecken.
Skriker; hjälp mig!
En dag när jag sitter här och skriver börjar min lilla ljuskarusell snurra.
Det är inget ljus tänt. Inte heller är fläkten igång. Utifrån kommer inte ens den minsta lilla vindpust.
Jag stirrar förhäxad på den och viskar; -är det du farmor? Då slutar den snurra runt och vickar istället fram och tillbaka på en av de små rundlarna med en ängel i. Ett nej?
Jag känner ingen rädsla alls när jag frågar igen; – är det du mor? Då snurrar den runt vanligt igen.
Allt känns både underligt och helt normalt. Efter bara en liten stund stannar den av helt.
Alldeles av sig själv.
Kanske inbillade jag mig alltihop men det spelar ingen roll.
För jag tror att mina döda är med mig.
Min syster också.
Bara det att hon nog inte vill prata med mig.
Det ger mig tröst att tänka så. Jag behöver det.
-Snälla Isabell! Om du hör mig, ta kontakt med dina barn!
Pranayama i Rom 
26 år är en lång tid. Vad fint att hon finns med dig.
GillaGillad av 1 person
Ja visst är det fint!
GillaGilla
Vilken find stund ändå, trots sorgen och saknaden! 26 år kan vara en dag och en evighet på samma gång. Idag är vår 27-årings födelsedag. Hur kan det vara att hon är mamma, att hon väntar sitt andra barn? Tiden är bedräglig.
Det verkar onekligen så att det är lättare att känna närhet och närvaro från våra nära och kära om vi är öppna för det. Nog hade det varit önskvärt med lite större happenings ibland, men det får kanske räcka med en snurrande ljuskarusell eller en fjäril i exakt rätt stund. Kram!
GillaGillad av 1 person
Ja, visst är det knepigt med tid. Man går där med ond rygg och tänker ska ni aldrig gå själva och helt plötsligt flyttar de hemifrån. Jag blir ganska nöjd ändå med de små tecknen. Kram tillbaka!
GillaGilla
❤️
GillaGilla
Marika ❤ Det är så svårt med saknad och döden, det där definitiva att någon aldrig mer kommer tillbaka i fysisk form…
Samtidigt tror jag ju att det bara är själva skalet som multnar bort medan själen lever vidare i någon form. Jag har tex ett så starkt minne av hur det luktade hemma hos min morfar uppe i Dalarna, rent, i kombo med piprök då han rökte pipa och när jag doftar på vår duva Akka luktar hon så på nåt vis. Jag tycker så mycket om den doften, och den gör mig trygg ❤ Jag tänker att det kanske är min morfars själ på nåt vis som finns där i bakgrunden 🙂
Sen finns ju saknaden alltid kvar ändå, det är oundvikligt och tyvärr en del av jordelivet
Stor kram!
GillaGillad av 1 person
Jo så är det ju! Har starka minnen från min barndom av cigarrök. Ibland känner jag den och den stör mig inte alls som cigarettdoft så jag förstår. Dofter har så mycket minnen i sig. Kram
GillaGilla