Det har säker inte undgått någon att det pågår en ständig diskussion om vattnande eller icke vattnande i detta hus.

Därför blev jag tvungen att skicka en bild till minstingen när det helt plötsligt dök upp en svamp vid sidan av min dåligt fruktsamma tomatplanta. ” Må hända att jag inte vattnar men svampar trivs åtminstone”, skrev jag också.

Ha ha ha skojig jag är! Funderar lite på om svampen är en hint om att jag kanske borde odla svamp istället. Jag älskar ju svampar.

Hinner precis kolla upp att denna svamp är ätlig när den helt plötsligt är borta. Puts väck! Antar att det finns fler i min trädgård som gillar svamp. Inte sköldpaddorna för de är ju förpassade från denna del lilla plätt till förmån för mina sorgliga odlingar.

En dag när jag sitter i min gungstol ser jag att det lyser gult borta vid den lilla bouganvillean som aldrig heller velat frodas som jag skulle önska. Går närmare och ser att det är den där krokusen jag stack ner löken på för säkert 7/8 år sen.

Ibland tittar den upp igen.

Så slår den ut fast stängeln är så lång och blomman stor att den lägger sig ner…eller om det möjligen är sköldpaddornas framfart som gör att den ligger ner…kan förstås vara så.

I morse såg jag att den har flera kompisar som dyker upp också.

När jag lyfter blicken uppåt efter att ha tagit bilden ser jag att rosorna är igång igen.

Ja, jag fortsätter att tänka på allt detta som mirakel för jag är inte så piffig på detta med odling precis.

Och därmed är vi inne på det onda i mirakeltänket.

Här får ni inga bilder för här kommer skämskudden fram.

Ja, för när man står där och diskar efter grillningen och tänker att det är bra att grilla när man inte har någon diskmaskin att stoppa grytor och stekpannor i och kommer längst ner till besticken så ligger den där bästa långa gaständaren, som man tänkte precis att den är bra för den har hållit så länge och funkar fortfarande, i vattnet. Allra längst ner dränkt i vatten. Hur hamnade den där? Jo, medelst det onda miraklet som inte kan vara någon annan än en själv. F-N!

Tändaren som nog har tröttnat på att vara bäst i klassen ligger nu på tork men jag tror inte att den kommer att bli riktigt sig själv igen. Just i denna stund kom sonen för att driva med mig och för att säga att den fungerar…vi får väl se…(han gjorde en liten parodi på mig när jag nästan grät i panik över min älskade tändare)

Innan hela grillningspartajet med tillhörande mirakeldiskning körde vi och handlade, jag och samme otrevlige son. På min lista stod bakplåtspapper. Ja, jag använder inte de där siliconpapperna för jag har så svårt för det där med plast i ugn. Jag har siliconformar men använder dem ogärna…det stör mig.

Nåja, stod där en stund framför hyllan med bakplåtspapper, alluminiumfolie och plastrullar och tänkte förvisso att det inte var så värst länge sen jag stod där tillsammans med sonen och han pekade på en med 15 m papper i och jag sa att nej nej, jag måste ha den med 50 m. Min plåt är ju enorm till en enorm ugn.

Fast igår skakade jag av mig den tanken och tog en 50 meters rulle.

Onödigt att säga att jag nu på morgonen upptäckte att jag redan hade en sprillans ny paket med samma bakplåtspapper. Ett mirakel som jag nu kommer att bli straffad för genom att vara tvungen att baka mera. 50 plus 50 blir hundra meter för tusingen. Hur många kakor och bullar kan det bli???

Äsch, får köra lite mera sudoku.

Suck!

Tänker att jag borde ha haft det där armbandet på som jag fått av min kusins dotter i somras. Det som jag tänker för tur med sig och därför får hänga med på sjukhus och liknade besök.

Det är också färgglatt och skapat av henne själv. Fem…snart sex år är hon och har gjort den bara till mig. En hjärtegåva från någon som är på väg in det magiska läsandet och skrivandets tid.

Visst hjälper sånt mot usla mirakel!?!