som föregicks av en fin kväll på konsert med två kompisar.

Isen som funnits mellan mig och B’s kompis M löste upp sig genom att jag körde dem dit. Det blev som en roadtrip och där kom tydligen våra härliga sidor ut bättre än sittandes på en skräning pub med musik där man inte ens hör vad man tänker och hemfärd i taxi i händer på en okänd. Istället skämtar vi så hela bilen bubblar.

Sen hjälper det såklart med omgivningen på konserten också.

Jag vet inte om ni skymtar det där gamla rucklet till höger hahaha! Sa jag att jag är bortskämd?

Innan jag skulle bege mig till konserten ringer C och kastar om hela min plan på att köra till havet dagen efter. Hon undrar om jag kan äta lunch med dem på fredagen och sen hälsa på sonhustrun och baby A. Då jag ju fortfarande har de där presenterna jag knåpat ihop så sa jag naturligtvis ett rungande ja. Havet får vänta. Baby A är viktigare.

Fredag morgon skulle sonen vara på det där jobbet han har ett månadsprov på nära farfar fast långt hemifrån. Det tar en och en halv timme för honom att ta sig dit med buss och tunnelbana. Såklart att jag körde honom. Såklart följde hunden med då sonen påminde mig om att där finns en jätte fin park, Il parco degli acquedotti. Den heter så för att den är full av gamla romerska akvedukter.

Bara fem minuter från sonens jobb. Inget svårt att parkera heller då vanliga människor ju jobbar hahaha! Tyvärr ville inte hunden gå så värst långt där heller fast ändå; han till och med hälsade artigt på en goldenretrieverhanne. Så en viss uppskattning noterar jag ju.

Och jag uppskattar vyn.

Så efter en kvart…kanske tjugo minuter beger vi oss till bilen igen.

Bilen som står parkerad på en återvändsgränd. Jag sätter på min älskade gps för här är jag ju i en helt annan stadsdel och skulle aldrig någonsin hitta hem utan. Jag måste köra över en korsning för att komma därifrån. Till höger har jag en stor vit lastbil precis parkerad klistrad som en stor klump med rumpan kloss intill korsningen. Som ni kanske förstår skymmer den hela min sikt. Jag kryper därför fram. Ser till vänster och höger. Ser inte någon. Trycker på gaspedalen. Då kommer den från ingenstans. En stor jäkla svart jeep (vet ju alla att man behöver jeepar i Rom) och jag ställer mig på bromsen. Vi rör inte varandra men den svänger, för att undvika mig, och smäller till en motorcykel som håller på vägen jag ska in på. Fast han är på väg ut. Motorcykeln faller. Motorcyklisten med den.

Jag som sett allt som i slowmotion känner att jag står mitt i korsningen. Typen i jeepen har hoppat ut och börjat skrika på mig och nu skriker han att jag tänker smita. Skriker tillbaka att jag bara ska parkera mig. Vilket jag gör och sen följer en undersökning av motorcyklisten som bara har lite ont i sitt ben men pedalen hänger ner. Jeepmannen har slutat gapa och erkänner senare att den jäkla lastbilen står parkerad helt galet.

Fast sen övertygar han oss om att följa med honom till hans firma, vilket visar sig vara en äventyrspark. Där fyller vi i papper om uppgifter för slippa vänta på poliser. Min hund uppför sig exemplariskt. Jag tar ut honom och han ligger hela tiden, där vi sitter vid ett picnicbord, vid mina fötter. Arga jeepmannen som inte längre är arg gullar till och med med honom.

När jag kommer hem ska min del av skiten skickas till försäkringsbolaget. Det går inte utan jag måste ringa . Jag kan inte läsa registreringsnumret (här kommer jag på att jag skulle ha fotat alla registreringskyltar…var var det jag hört det innan???..) på jeepen men som tur har jag numret till ägaren. Men efter att ha pratat med honom är det dags att börja göra sig i ordning för lunchen hos C och därför skjuts allt upp till kvällen. Agenten sa ju att det är lugnt. Jag kan göra det dagen efter också. Dessutom har jag fyllt min kvot för vad jag klarar avmed telefonsamtal.

Den där vilostunden jag tänkte att jag behövde efter torsdagskvällens sena nattning (klockan var över halv två innan jag somnade. För sent för en tant som mig) rök all världens väg.

Naturligtvis pratade vi om olyckan under lunchen hos C och R, som alltid är trevlig, och enligt R skulle vi har ringt polisen istället som skulle ha gjort en ordentlig utredning om den där parkerade lastbilens ansvar.

På eftermiddagen åker vi hem till baby A och storasyster S.

Behöver jag säga något mer än att bebisar av alla sorter är det mest fridfulla som finns.

Jag får A i min famn efter att ha delat ut presenter först till S och sen till baby A. Hon har precis fått mammas mjölk när hon hamnar hos mig och där somnar hon.

Jag sitter länge och ser hur hennes ansiktesuttryck ändras hela tiden. Det finns ett helt universum där inne. Allt finns där och sedan suddar vi ut det. Må hon möta kloka människor i sitt liv.

Baby A sover fortfarande när jag måste köra hem för att klara av den här försäkringsskiten. Vill få den ur mitt system även om jag mycket hellre hade suttit kvar med henne.

Naturligtvis borde vi ha ringt polisen. Det säger försäkringsagenten med. Så här blir allt mitt fel. Premien åker upp.

Onödigt att säga att sonen nu ber mig undvika vita lastbilar. Rolig som han är.

Till slut kan jag bara konstatera att ingen blev allvarligt skadad eller dog.

Och kanske kan allt detta vara till lärdom; om sånt som helst inte ska hända händer: Ring polisen!

Såja, nu ska jag försöka läsa i kapp alla bloggar jag följer. Jisses vad ni skriver på två dagar då jag är borta!