Det var inget vidare ljud på konserten i torsdags.

Särskilt inte när de talade i miken.

Gitarristen som B har kontakt med på FB sa sen att han och saxofonisten hade ett oljud hela tiden i scenmonitorerna.

Dåligt!

Nåja, vi satt också ganska långt ifrån scenen.

M satt hela tiden och förutsåg nästa låt då Fulvio Tomaino som var en av sångarna alltid följer samma repertoar hahaha!

Hon hade rätt. Vi har hört hans konserter ett flertal gånger och det är alltid samma låtar.

Med sig på scenen hade han Sarah Jane Morris från England. Jag måste erkänna att jag inte riktigt snubblat över henne tidigare och det blev därför en glad överraskning.

En otrolig upplevelse på scen. Hon äger scenen och sprutar energi. Rödhårig och klädd i rött kan man inte heller missa henne även om man sitter långt ifrån och ljudtekniken inte kunde göra henne rättvisa.

Me and Mrs. Jones var en av låtarna hon sjöng på scenen i närheten av Colosseum.

Sen talade hon om kärlek. Om att denna värld behöver kärlek. Något om hur två av hennes många bröder är homosexuella. Jag hörde ju tyvärr bara brottstycken men förstod att hon använder sin plats på scenen väl.

Hemma letar jag vidare och hittar en personlig favorit av Tracy Chapman på Youtube.

Och åttiotalet kommer rusande emot mig och trycker upp mig på dansbanan igen med Don’t Leave Me This Way med Communards. Alltså så härlig!

Naturligtvis måste jag ha med Superstition där Sara Jane sjunger med den italienska gitarristen Antonio Forcione. Ska man dansa så ska Stevie Wonder vara med.

Jag kan såklart inte berätta om Sarah Jane utan att ta med Fulvio Tomaino, som hon stod på scen med i torsdag, med samma låt.

Hans röst är fantastisk.

Fast det var hon som stod för energin.