På Instagram följer jag Madeleine Erichsen som är döende i cancer.

Det kan tyckas som en sorts tortyr. Att följa någon som har det svårt. Riktigt jäkla svårt. Det kan ju verka absurt när man själv står där i medicineringar och röntgen och allt det bär med sig.

Som om jag behövde mera skräckscenarior, skulle man kunna säga, om detta lite sjukliga intressen för någon som vet att det inte går att stoppa cancerns framfart längre. En människa som dessutom är ung.

Jag vet inte riktigt hur Madeleine dök upp i mitt flöde. Eller rättare sagt jag vet ju att det är algoritmerna som fixar så att människor som har cancer, hundar och yogautövare hamnar framför min blick.

Inte följer jag alla dessa. Nej, långt ifrån.

Men Madeleine måste jag gå in och se vad hon skrivit varje dag. Hon skriver vackert. Innerligt. Ibland smärtsamt. Fast i grunden har hon en positivitet som är så underbar.

Hon bockar också av de där sakerna hon har på sin bucket list. Då man vet att ens tid faktiskt är slut så skulle man ju kunna tänka sig att man lägger av med alla drömmar och önskningar. Inte Madeleine. Hon målar. Skriver. Sjunger. Gör sånt som hon egentligen tänkt att hon inte kunde.

I september kom hon ut med en singel Aldrig förlorad tillsammans med Stiko Per Larsson

Den är vacker.

Den är precis vad det är.

Vi lämnar spår.

Olika sorts spår så klart.

Den främsta anledningen att jag följer Madeleine är att hon ger mig hopp.

Hopp om att jag också ska våga ta tag i saker som ligger där och guppar.

Innan det är för sent.

För en sak är säker; ingen kommer levande ur detta liv.

Inte jag heller.

Hon påminner mig också, förstås, om hur långt jag kommit. Och om att inte ta min kropp för given.