Jag skrev ju om en terapi jag skulle gå här.

Sen gick jag den. Vi blev tillsagda att inte tala om det på 21 dagar efteråt. De har gått för länge sen men jag har inte riktigt klarat av att sätta ord på det. Eller rättare sagt det bubblade ur mig för C och R när de kört mig hem från sjukhuset två dagar innan tiden gått ut. Det gick inte att stoppa. Det visade sig att de var jätteintresserade. Att de har en nära släkting som skulle behöva denna sorts terapi. Fast det är ju så att om vi själva inte är mottagliga så går det inte ens att gå i vanlig samtalsterapi. Ändå tänker jag att om man hör de där dropparna som faller så blir man till slut nyfiken.

Nåja, så här var det för mig;

En lördagmorgon parkerade jag min lilla bil på den knöliga vägen som blivit just knölig av alla de träd som står där och behöver plats för sina rötter. Jag hade försökt köra ner på den lilla parkeringen framför huset eventet skulle hållas i men det var redan fullt där.

Jag betalde och ställde av mig skorna innanför dörren. Smög in i rummet, som var nästan fullt, och satte mig på en stol. Fick för mig, av någon anledning, att kuddarna på golvet var menade till varje stol men insåg snabbt att man kunde sitta antingen på stolen eller på kudden. Jag blev sen kvar på stolen. Som om jag inte ville komma allt för nära den inre cirkeln på en gång. Jag som alltid brukar välja golvet. En märklig känsla men den gick inte att rubba på hur jag än resonerade med mig själv.

En tjej gick runt och skrev våra namn på små lappar som vi skulle ha på oss hela dagen. När det blev min tur vände hon sig om, gick ut med öppna armar för att hälsa på någon hon tydligen kände.

Där kom min kanske första negativa känsla i detta. Det var som om alla kände varandra utom jag. Eller jag kände ju till ledaren och tjejen som tog betalt. För två år sedan strax innan jag blev sjuk var jag med på en kvinnocirkelshelg här. Fast däruppe på ovanvåningen.

Jag fick min klisterlapp så småningom och strax efter startade vi med en kort meditation.

Sen höll psykologen som leder dessa konstellationer ett föredrag om vad detta handlar om. Om Bert Hellinger och vad han stod för. Om hur våra invanda mönster kan komma från händelser långt bak i vår familj. Att det hänt någon i vår släkt något traumatiskt, eller som upplevts traumatiskt, och som sen förs vidare omedvetet. Vi fick upprepa i par vissa av de koncept psykologen förklarat och jag ska erkänna att jag kände mig så obekväm först. Jag vet att upprepning hjälper att få in viktiga begrepp, men jag får hjärnsläpp. Dessutom var kvinnan bredvid mig något av en expert. Hon hade, förstod jag rätt snabbt, gått masterkursen som psykologen håller. Tanken på besserwisser dök upp i mitt huvud där jag satt och försökte återbeskriva med mina ord. Att jag alltid känner mig tillrättavisad och skriven på näsan. Intressant så här efteråt. Så sjukt obekvämt där och då.

Efter en liten paus då det dukats upp frukt, kakor och chips i trädgården startade så konstellationerna.

Först fick jag en känsla igen, av att alla de som blev valda att gå in i cirkeln och representera de i personens familj som behövdes enligt psykologen för att få ordning i den knut klienten presenterat, kände varandra utan att de också var skådespelare som bara gick in och hittade på.

Sen drogs jag med i de olika historierna. Grät så hejdlöst att en utav tjejerna som hjälper till kom fram med asken med näsdukar till mig emellanåt. Skrattade med när en spansk kille kastade ur sig all sin ilska för sin döda far med de grövsta italienska svordomar man kan tänka sig.

På lunchen körde jag hem, åt och släppte ut hunden, som blev så nöjd med detta, i trädgården en stund. Så bra att bo nära. Så skönt att få en paus hemma en stund för sen följde den ena berättelsen efter den andra.

Emellanåt fick vi göra lite övningar mellan oss. Som att testa olika sorts kramar. Jag hann börja tänka på en kompis som avskyr att bli kramad när en tjej dök upp. Svartklädd från topp till tå. Hon hade inte varit med på något innan ut smög bara in efter pausen.

Ensam i världen. Arg och frustrerad. Ville absolut inte bli kramad. Detta respekterades och jag minns egentligen inte alls vad hennes berättelse handlade om men jag lovar att den var stark. Hon berörde. Sen försvann hon ut igen.

Det gjordes också en ”spirituell konstellation” där erfarna konstellerare går in spontant i cirkeln och interagerar utifrån det de känner.

Under denna första dag funderade jag fram och tillbaka på om jag skulle våga gå in i cirkeln. Hade läst att man då fick betala en extra summa. Frågade under sista pausen en av tjejerna som assisterade vad det kostade och om det fanns plats för mig att göra min konstellation på söndagen. Någonstans kanske jag tänkte att jag skulle få svaret att det inte fanns plats för fler och då skulle jag inte behöva ta beslutet om att välja att betala 180 euro till eller inte. Det är bekvämt när man låter omständigheterna bestämma åt en.

Naturligtvis fanns det plats. Naturligtvis kunde jag tänka på saken till morgonen efter. Hon skrev in mig i parentes på listan.

Hemma på kvällen bestämde jag mig. Såklart att jag skulle testa. Det var ju därför min vän uppenbarade sig sådär för två år sen. Allt har ju pekat hitåt. Ska jag då backa för att jag tycker att det är lite mycket pengar? Svar; nej!

Fast jag fick vänta hela dagen nästan. Jag var bland de sista ut. Många hade kommit och gått och många hade droppat av när det äntligen blev min tur.

Söndagen startades med en hjärtmeditation i rörelse i trädgården och sen flöt det på med en kort föreläsning och konstellation efter konstellation.

Äntligen blev det min tur.

Jag fick sätta mig bredvid psykologen som la sin hand på min rygg. Vi satt så i några sekunder. Hon kände in. Jag bara andades.

-du bearbetar sorg med dina händer, sa hon sen. -hur?

-med virkning.

Psykologen nickade. – det kändes så starkt. Varför är du här? Du har varit här innan, visst?

Jag visste att jag skulle få den frågan och hade övat hemma efter att ha bestämt mig. Ändå hade jag ingen som helst kontroll över det som sen kom över mina läppar. Eller det kändes så för egentligen var det väl det där spontana som händer i detta märkliga rum och då menar jag inte det där rummet med fyra väggar utan det där som hålls av energin där inne.

Ut kom att jag efter att ha varit där på vinterns kvinnocirkel i januari 2023 blev sjuk i cancer, eller var redan sjuk utan att riktigt erkänna det, för andra gången i mitt liv. Att jag blev opererad den 8 mars, internationella kvinnodagen. Lade också till att jag kände rysningar när jag sa det. Att jag var där för just upprepningen av att bli sjuk i samma skit gång på gång samt att en konflikt upprepar sig i mitt liv. Berättade snabbt om anklagelserna som gör att jag rullar mig i ångest över att jag inte egentligen är orsaken men ändå tar åt mig så.

– Vad vill du ta tag i idag? sa psykologen rappt just när jag tänkte att jag höll på att snurra in mig i filten igen.

Utan att tänka en halv sekund svarade jag; – konflikten.

Sen fick jag välja personer som skulle representera; min mor, min syster, min systerdotter, min far och mig själv. Nu när jag tänker efter så styrdes jag att välja ”besserwissern” till mig själv. Märkligt…

Ett rep lades på golvet för att skärma av de döda, min mor och min syster, från de andra.

Sen frågade psykologen hur de olika personerna kände sig.

Min mor och min syster sa att de kände sig bra där de var.

Min far att han bara var ledsen över att de gått ifrån oss.

Min systerdotter att hon var så arg att hon ville ta sönder sina tår ( här går jag in och petar i detta i efterhand för det italienska ordet hon använder är ”dita”, som man menar både tår och fingrar med, medan hon stöter tårna i golvet när hon säger det. Här tror jag egentligen hon menar sina hårfrisörskefingrar som svikit henne…fast detta är bara min hobbyspykologi som talar).

”Besserwissern” cirkulerar med sänkta axlar. Hon är jag och hon hittar inte sin plats.

-hur känns det Marika?, kommer det från psykologen

-jag känner mig svag. Jag vill dit tror jag, säger hon som är jag och pekar mot mina döda.

Sen får jag gå in i cirkeln. Besserwissern får sätta sig utanför igen. Jag får upprepa meningar som psykologen säger riktat mot min mor och min syster på svenska. Jag får böja mig ner i vördnad för dem. Jag gråter tårar som jag trodde var slut för länge sen. Vi kramas. Får tala till min systerdotter. Säga att jag inte är hennes mor bara hennes moster. Helt plötsligt tas två män ut av psykologen som ska föreställa mina söner. En annan man säger spontant att han vill vara livet.

Det är svårt så här efteråt att göra det hela rättvisa. Att försöka förklara hur man står där och kramas och livet tittar dig i ögonen och pekar på sönerna. Hur man snorar ner de andra som är med och allt bara känns fullständigt naturligt och befriande fast man inte förstår hur.

Efteråt får jag sitta på min plats och följa de sista konstellationerna eller om jag vill lägga mig ner med en kudde i min famn. Jag sitter.

Det är några kvar.

De har redan varit med förr. En har berättat tidigare om hur han haft problem med en farbror om sin homosexualitet och om hur han efter att ha konstellerat i juli sen träffat på sin farbror av en slump månaden efter och att allt haft en helt annan utgång än tidigare.

Jag bär med mig detta när jag kör hem till min hund.

Jag bär med mig alla de som varit i ringen under hela helgen. För detta är ju inte bara terapi för den som konstellerar men även för de som tittar på.

Naturligtvis är allt detta ingen kvickfix. Ingen terapi är kvickfix.

Därför förväntar jag mig egentligen ingenting. Jag känner en lättnad när jag kör därifrån. Som om jag lämnat en börda.

Gör sånt jag brukar.

Det är först när jag sitter där med min kaffekopp på måndagmorgonen efter som jag inser att jag faktiskt inte känt den där enorma sorgen över att ha vaknat igen som jag gjort den sista tiden.

Och vet ni vad? Den har inte infunnit sig igen.

Ville jag verkligen dö?

Eller var det bara symboliskt?

Det spelar egentligen ingen roll.

Något har hänt på djupet.

Detta är säkert.

Om jag kommer att göra fler konstellationer?

Kanske. För det finns ju så mycket mera som gnager i mitt liv.

Fast inte nu.

Nu ska jag koncentrera mig på att bara leva ett tag.