I fredags tröttnade jag på att vänta ut miraklet som gör att min hund följer med på mina promenader igen.

Trött också på att jag inte kommit iväg till simbassängen. Inte ens har jag skrivit in mig. En envis hosta är den nya ursäkten. Fast kanske vill jag inte stänga in mig själv någonstans utan bara vara ute i det fria istället. Varken sitta på motionscykel i ett mögligt hörn eller simma i ett tält.

Så efter att ha segat runt här nere i en konstig hackig runda, med en hund som verkar tycka att han bara ska göra mig en tjänst, lämnade jag honom hemma och gick iväg på en lite snabbare tur.

Det var lagomväder. Varken för kallt eller för varmt.

I nästan en timme traskade jag runt trots att jag lovat mig en halvtimme. Fortsatte av bara farten. Fick upp pulsen.

Gick dit jag ibland kör hunden efter att ha lämnat sonen på jobbet. Det är en kvarts promenad att ta sig dit. Omöjligt med en bromsande hund att ta mig dit utan bil.

Fast när jag gör så brukar vi hamna på någon parkbänk bara.

Han under.

Och jag lite surmulet på bänken.

Egentligen är det ju bra det också för vi är ute i en annan miljö och hunden verkar ju inte lida precis av det.

Fast sen är det ju det där med motion. Det får ingen av oss på detta vis.

Så därför drog jag utan Wish.

Överallt var det människor som rastade hundar eller sprang. En och en eller två och två.

Det slår mig att samma nya fenomen som jag lagt märke till i de olika parkerna dit jag och min hund tagit oss på sistone, och som stör mig otroligt, även kunde noteras i denna park. Det där med att lyssna på musik medan man springer fast utan lurar. Alltså alla hör din musik. Om man är där för att lyssna på fågelkvitter kan man glömma det. Om man avskyr en viss sorts musik får man detta verkligen satt på prövning. Vad är grejen med att störa hela universum med det du lyssnar på?

Själv tänker jag så bra där jag går i rask fart. Jag har inte ens mina lurar med mig. Det skulle förstöra mitt tankeflöde. Det är helt annorlunda mot när jag sitter på motionscykeln. Då får det gärna vara mycket och hög musik. I inspirationstempo.

Men som sagt tänker jag där jag ångar fram.

På sånt som jag fått till mig.

Ofta handlar det om mod. Att jag är modig. Själv känner jag bara att jag gör sånt som jag måste. Jag tänker att det finns saker i mitt liv jag inte kan med. Sånt som jag släpat med mig kanske från generationer tillbaka. Då ser jag det som min ”plikt” att göra så att kanske nästa generation (ja, jag räknar krasst med barnbarn. Märk väl; det kan också handla om adopterade barn och/eller djurbarn. Alla är välkomna) ska slippa detta. Vara fria från sånt som bitterhet eller att tiga ihjäl saker. Fast jag vill ju också befria mig själv från det såklart.

När mina tankar har snurrat färdigt i detta enorma ämne faller blicken på färgerna i parken.

Det orangea som fyller naturen. Som pumpor.

Jag tänker på halloween som så många avskyr. Jag tänker att det inte alls är fel att festa och nog har jag skrivit om detta innan. Det är värt att festa alltid. En stor enorm fest för sånt som man är rädd för. Titta på sina spöken så blir de kanske lite mindre.

Många vill att man ska koncentrera sig på alla helgons dag. Den som handlar om eftertänksamhet. Att minnas sina döda i tacksamhet.

Jag tänker att båda får finnas. Man festar först och sjunker in i minnena efteråt.

Själv har jag inga halloweendekorationer mer än min lilla ljuspumpa.

Den har fått komma fram lite tidigare i år för annars har den ju verkligen ett kort liv.

När barnen var små hade jag spindelnät med spindlar i också. Det blev kastat en gång då det förvandlats till trassel i skåpet och nu ser jag inte tjusningen med att köpa ett nytt.

När jag har kommit hem från min powerwalk startar jag med mitt bakande av spökkakor (när jag kommer i gång och bakar så finns det tydligen ingen hejd hahaha!).

En del av dem ska min yngste son och hans tjej få.

Men det är en annan historia och den kanske kommer i morgon.