Jag blev ju lite trött på hela den här grejen med odling. Ingenting blev som jag tänkt. Inte för att jag ansträngt mig så där jätteöverdrivet mycket men jag tyckte ju ändå att jag var värd lite tomater och något annat litet som jag sått men som jag knappt minns vad det var för det tittade inte ens upp ur jorden.

Ja ni ser ju; man kan inte kalla sig odlare om man bara lever på hoppet. Möjligtvis groda. Fast det vet jag ju att jag inte är. Så därför går jag en runda för att se om det kanske finns något lite hoppfullt (sorry!) i denna trädgård som på sommaren är så solig att man inte kan vara där och nu så utan sol att man fryser efter halv fyra på eftermiddagen. Synd om mig är det Det kallas för höst. I know! Och nyss klagade jag på värmen. That’s life!

I krukan vid trappan har mina tagetes överraskat mig genom att börja blomma efter att bara ha stått gröna där i flera månader.

Fast de gröna bladen är vitprickiga. Kan det vara samma skräp som oleandrarna verkar ha? Men de är klibbiga på bladen.

Jag vet inte riktigt vad fåglarna letar efter men de är hela tiden och sprättar upp jorden som ligger mellan plattorna. Där jag hoppas att gräs ska växa lite snyggt är de alltså i farten och pillar bort allt.

Sopar småilsket ner jorden igen och kör mantrat ” jag gillar fåglar jag gillar fåglar jag gillar fåglar”. Fast ena banditer är de allt.

Lavendeln har också fått en nystart. Inte så många blommor och det går i lite saktare takt.

Granatäppelträdet gav mig en frukt som jag kunde äta i år. Den var dock god så trädet är förlåtet.

Sen går det fort när bladen blir gula.

Slår en blick över citron- och apelsin träden.

Citronen är full av gröna frukter medan apelsinen inte har en enda. Inser att jag måste kapa den där nedras ljuskronan som brer ut sig så dant över dem.

Jag har fått binda upp den så länge medan den blommar. Sen ska den klippas minsann.

Sköldpaddorna fick jag flytta för de fick inte ens något ljus där under ljuskroneparasollet.

Tillbaka till ruta ett där de verkar trivas i solhörnan precis som jag.

Jag har ju min myshörna där nu.

Där kan jag vrida mig mot solen mellan halv två och halv tre på eftermiddagen.

Genialt om jag får säga det själv.

I min trädgårdshusesyn faller en trött blick på min experimenthörna.

Ingenting blev någonting skulle man lugnt kunna säga och jag får verkligen tänka till här till våren.

Jordgubbarna har dock återfått orken på något konstigt vis. Borde de inte vila nu? Eller är det kanske så att de där tjugo/tjugofem graderna vi haft på sistone har fått dem på andra tankar. Lurade möjligen.

De går inte att äta precis nu. Mosiga och konstiga. Fast vissa skurkar verkar gilla dem för en hittade jag redan smakad på.

I morse ville hunden springa några rundor. Då kommer han och hämtar mig och sen måste jag jaga igång honom. Efteråt stod jag där och tittade upp i persimonträdet. Lite med sorg i hjärtat. Lite med ” varför är livet så orättvist” och ” jag var för hård när jag klippte ner dig” (läste att dessa träd ibland ogillar att bli kapade). Då helt plötsligt såg jag dem. Tre stycken stora frukter tillsammans. Fick gåshud och rusade in i köket efter lilla trappstegen. Och ja! Jag hade sett rätt.

På bilden får man verkligen anstränga sig för att se dem bland alla gulnade blad och jag hade ju uppenbarligen missat dem stort då jag tänkte att det inte skulle bli en endaste lite pluttfrukt i år.

Där de satt gick det inte att nå dem så jag gick till verktygsboden och hämtade min gripklo och drog ner dem med den. Stolt över att jag fick in dem i trädgården och att de inte istället landade på garagenedfarten.

Tvättade sen av dem för de hade fått på sig av det där som verkar var bladlössens framfart.

Detta är de största persimonfrukterna jag någonsin fått på det trädet.

Och när jag sen hämtade stegen såg jag att det fanns en liten frukt till. Fast verkligen liten är den.

Den ser också lite skadad ut. Lät den hänga kvar lite till även om jag tror att den egentligen är färdig.

Men jag är bubblande glad och tackar mitt fina persimonträd.

Jag kanske inte är världens bästa trädgårdsmästare men kanske att jag är en groda ändå som en dag kommer att förvandlas till fruktodlare.