Jag jobbar inte bara med att bli frisk både mentalt och fysiskt.

Det finns andra saker där också som klistrat sig fast på mig som cement.

När jag tänker efter så är det kanske såna saker som måste bort också för att jag ska må bättre mentalt…

En är ju den där med det hemska i att ringa telefonsamtal. Jag tränar på det och det går sådär. Ibland bara måste man ju. Måste jag inte hittar jag på en massa bra ursäkter för att skjuta upp det. Men som sagt. Det går väldigt knackigt.

En annan vet jag inte om jag själv har orsakat eller det var någon som tryckte på den knappen som utlöste klistret.

Den om att man MÅSTE tanka så fort det är tre eller fyra markeringar kvar. Inte vänta tills lampan lyser fast man ändå sagt att det är långt man kan köra efter det att ljuset sticker i ögonen. Den personen jag tänker på körde själv och tankade innan detta hände. Alltid. Det ska i sanningens namn sägas att denne person jobbar på ett företag som säljer bensin. Därför har vederbörande rabatt. Det var skönt att slippa tanka. Slippa tänka tanken ens. Det gick av sig själv. Söndag morgon och bilen blev tankad magiskt av sig själv.

Nu får jag ju göra det själv sen en tid tillbaka. Därför funderar jag ju på om den där motviljan att låta markeringarna sjunka till noll har kommit ifrån en bortskämd sida av detta eller jag alltid tänkt så här.

Det är svårt att säga för det var så länge sen jag liksom bara svängde in på väg hem från jobbet i Sjöbo till bensinmacken som ägdes av en klasskamrat till min lillebror. Senare, när jag bodde i Malmö tankade jag ibland där och ibland i stan. Kan inte minnas att detta var ett problem med att komma för långt ner i tanken och därmed få lite panik för detta. Det var ett icke-problem.

Däremot var min tankspriddhet ett problem redan då…alltså jag var 19/20 och la plånboken på taket efter att ha betalt och körde. Kanske var det såna grejer som fick min uppmärksamhet då. Inte bensinmätaren.

Nåja, en dag blir jag och två kompisar till skjutsade av en annan vän. Helt plötsligt säger hon. Oj, nu lyser bensinmätare. -Du får gärna stanna och tanka, säger vi i kör. Det avfärdar kompisen. Det är mycket bensin kvar. Var var det jag hörde det???

Så hon lämnar först av en kompis, sen en annan och sen mig innan hon kör hem och parkerar. Tankar först dagen efter.

Jag tycker hon är supercool. Så cool vill jag också bli.

Det är såååå ocoolt att noja för bensin.

Så häromdagen när det var två markeringar kvar på min bensinmätare tänkte jag att jag nog borde stanna och tanka efter att ha lämnat min son på jobbet. Sen drog det i ögonlocken. Sen klagade kaffetarmen. Nej, jag körde raka vägen hem och åtgärdade mina mera kroppsliga behov istället. Och noja är för tråkmånsar. Det hade jag ju bestämt.

I morse var det dags att köra sonen igen. Det fanns fortfarande två markeringar kvar när vi körde ut från garaget. Bra ju!

Halvvägs till hans jobb (det tar 40/50 minuter att köra dit) lyste lampan. Såklart blev jag lite svettig men jag hade redan kollat in att det fanns en tre /fyra mackar på tillbakavägen. Vi bor ju inte direkt ute i ödemarken om man säger så.

Lämpade av min unge och drog iväg hemåt för att samtidigt leta bensinmack med selfservice. Ja, jag vill verkligen inte betala mera än vad som är nödvändigt.

Här kommer vi in på ytterligare ett problem; att tanka på ställen man inte känner till. Inser att jag alltid tankar på samma ställe. För jag har lärt mig hur det funkar. Det gör att jag känner mig trygg. Men om jag någon dag verkligen kommer att köra till Sverige eller dra runt med husbil då måste jag ju tanka var som helst. Bra att träna på det NU.

Jag hinner precis ut på den stora väg som jag sett alla bensinmackar på när min mobil ringer. Ser i ögonvrån att det är min son. Då jag inte har en modern bil med gpsmonitor så vill jag inte gärna fippla med telefonen och försöka få in högtalaren medan jag kör. Han har säkert bara glömt något. Så jag låter det ringa och kör vidare. Då ringer det igen. Nej, jag måste ta det och till min överraskning lyckas jag få in högtalaren på första försök.

Om jag kan komma tillbaka och hämta honom. De har ändrat hans skift. Han ska börja klockan 13 istället.

Så jag gör en u-sväng med den där tankningslampan som lyser ilsket mot mig och en stor suck.

Så typiskt italienskt. De ringde honom när han redan var framme, på väg in. Inte innan. De vet att han har lång väg. Med buss tar det en och en halv timme. Med tunnelbana en timme. Med mamma femtio minuter.

Detta är såklart en prövning för mig tänker jag och tittar inte mer på bensinmätaren där det fortfarande är en markering kvar. Undrar hur länge den är det? Fast det hoppas jag att jag inte ska behöva få veta.

Efter att ha hämtat min son är det helt plötsligt dubbelt så mycket trafik. Innan flög jag fram. Nu hackar vi oss fram efter långa köer.

Man vet aldrig. Helt plötsligt verkar det som hela stan är där. Tusan också! Jag vill bara tanka och köra hem.

Senare ser vi att det som orsakat trafikstockningen är någon som kört in där bak i en annan bil. Vi kör om och hittar äntligen en bensinmack. På första kör jag bara in och ut. Det står en ensam utländsk kille där och han har, vad jag kan se, inte mackoverall på sig. Efter många år här har jag blivit misstänksam. Många desperata människor tar över och ”hjälper dig” när du ska tanka på en obemannad mack för att få dricks. Vissa luras också och inte kan jag veta. Skäms lite när jag kör förbi honom och ut igen. Han kanske jobbade där men var utan jobbkläder….hu! Det finns mycket jag behöver komma över i detta.

Nästa mack får godkänt. Jag kan till och med betala med kort där.

Jag klarade det!

Tänk om jag ska testa att låta det gå ännu längre nästa gång….närma mig soppatorsk ännu mera…

Eller kanske inte.