I fredags lekte jag taxichaufför både på morgon och kväll.

Det var strejk igen.

Tog med mig hunden igen.

Till akveduktparken.

Det var ett förunderligt ljus där.

Hunden gick lite till denna gång.

Jag fann en dal fylld av små nya träd med minnesskyltar över döda kära.

Kom att tänka på att jag i familjekonstellationen lovat mor och min syster att plantera träd för dem. En oliv till mor och en citron till min syster. Det måste finnas ett sätt att göra detta på, tänker jag när jag ser den vackra lunden där en kvinna senare sätter sig på en stubbe med sin hund. För att andas in ron kanske. Eller bara vara med någon som varit henne kär.

Dagen efter är jag i min energipåfyllningsgrupp. Barnen är helt ljuvliga. De sprudlar ju av liv som barn gör. Jag går därifrån med hjärtat fullt av mjuk värme. Jag har också fått veta, medan jag städade undan, att någon gått bort men inte vem. Det upptäcker jag senare. En svensk journalist som jag inte kände men som ju hörde till den svenska communityn i Rom därför har jag ju sett honom. Han var i min ålder.

Jag åker hem. Äter. Somnar sött under ett varmt täcke för på kvällen ska jag gå ut och lyssna på musik med B.

När jag senare sitter framför datorn ringer messenger. Det är min faster men jag lyckas inte svara innan samtalet försvinner. När jag ringer upp henne ser jag att hon försökt hela dagen. Jag har ju min mobil utan ljud när jag är i barngruppen. Jag vet redan vad som hänt när jag snabbt ringer upp henne. Min farbror finns inte längre. Han tog sitt sista andetag tidigt på lördagsmorgonen.

Vi pratar länge. Hon har vetat länge. Hon berättar om den fantastiska hemtjänstpersonalen. Att alla vara så fina. Hur hon släppte in hundarna. Om deras olika reaktioner. Olika sätt att sörja. En nosade och tittade sen bort. Så gjorde hon också när de var tvungna att ta bort en annan hund de hade för några år sedan. Den andra nosade och nosade. Noggrant. Måste vara säker. Ett behov av att förstå. En sorg som är så olika hos alla. Både hos djur och människor.

Vi pratar också om andningen. Min farbror hade så konstig andning i slutet. Länge. Som om det var svårt.

Det var säkert svårt i början också bara det att vi minns inte det ögonblicket. När vi kom från fostervatten ut i den kalla luften. Det kanske rent av var smärtsamt.

Såg när Amanda Jenssen berättade om sin mors bortgång. Hon talar om ren kärlek. Att sista stunden är ren och skär kärlek.

Min faster och jag kommer överrens om att det finns inget större än födelse och död.

Innan min farbror blev riktigt dålig propsade han på att få välja ut rätt ställe att ligga på. En minneslund ville han vara på. Men det skulle kännas rätt så de fick köra runt ett tag till han hittade rätt. Min faster tyckte då att det kändes knäppt. Nu känns det bra. Hon vet hur han ville ha det.

Efter vårt långa samtal skickar jag ett meddelande till B. Jag vill att hon ska veta.

B undrar om jag vill hoppa över utekvällen. Det vill jag inte. Vi får ingen vidare plats och ser bara ryggarna på musikerna. Fast musiken hör vi ju.

B är chockad för vår vän vars man ligger på sjukhuset har precis ringt henne. Hon säger att slutet är där. Hon behöver hjälp med hundarna. I morgon säger hon och lägger på.

Lämnar B med skräcken. Vad ska hon göra?

Vi ser på varandra. Vi behöver detta andningshål som är ett par timmar lång.

Vår vän är i chock och sorg. Vi kan inget göra nu.

Man måste andas djupt så länge man kan det.

För sen är det slut.