Har alltid varit inne på det här med fred.

Är inte alla det?

Nej såklart inte! Man tjänar ju pengar på krig. Sånt är svårt att stoppa.

Så tar jag ner det på min vardagsnivå.

Inte kriga där jag är.

Just nu verkar det som alla är i luven på varandra.

Vännen som låg på sjukhuset dog. Hans änka och dotter bråkar.

B försöker medla. Ligger det på hennes bord? Borde man inte gräva ner stridsyxan när man är i sorg?

I såna tankar går jag när hunden drar iväg mig på en längre promenad.

Det är bara att flyta med. Som jag har saknat detta.

Ser längre bort i parken, strax efter gymnasiet, en grupp tonåringar som äter chips och sparkar runt med en ölflaska. Oklart varför de inte är i skolan. Tänker på alla de gånger min yngste inte var i skolan när jag trodde det. Var det så här han höll på då? Med likasinnade.

En av tjejerna i gruppen tar upp en flaska och jag hinner tänka: vad klok! innan hon drämmer flaskan i asfaltsgången så att alla bitarna far omkring dem.

I fullständig ilska skriker jag att ” så där gör man inte”… tyvärr lägger jag till; ” era odjur!”. Det ska jag inte. Jag ska inte spela deras spel då förlorar jag innan jag ens börjat. Men i hettan resonerar jag ju inte alls. Orden bara poppar ur mig.

Jag fortsätter ” här går vi med hundar! Ta upp varenda bit! ”

Tjejen verkar förstå för hon sätter sig ner och plockar bitar.

Däremot gör inte hennes väninna, som jag trott var en utav pojkarna, det. Hon skriker att jag är en ” h..a”.

Spontant skriker jag tillbaka att jag ska ringa karabinjärerna. Nu tror jag inte att de skulle bry sig. De brukar ha ”viktigare saker att göra”.

Men jag är i en ordentlig chock.

När blev det tillåtet att kalla vuxna…ordentligt vuxna…människor för fula ord?

När blev det överhuvudtaget tillåtet att svänga sig med ord som jag tänker är det fulaste man kan ge en människa?

Jag hör dessa unga människor kalla varadra så även i vanliga samtal.

Fast jag tycker inte det är okej.

Precis som det inte är okej att slå sönder glasflaskor i parken.

Hjälp alltså! Hade en ide’ om att det bara var människor med svåra beroenden som gjorde sånt. För att de inte visste vad de gjorde.

Och så tänker jag på det här med att jag krigar.

För det är just precis det jag gör.

Kan jag verkligen klara av att leva mitt liv i fred där andra tydligen inte alls är lika benägna?Tänk om de varit beväpnade!

Och till sist; inte ett ord gick över läpparna på killarna som var med. Varför det?

Ingen försökte medla.

Jag går hem med min hund förbi två karlar som tydligen var i hundrastgården och de måste ha hört allt.

Fast ingen, precis ingen, säger något.

Och jag…jag har krigat igen.