Väcks tidigare än jag tänkt av min hund. Klockan är inte ens sex. Värmen har precis slagits på så det vet jag med säkerhet när jag hör honom komma gnällandes.

Klappar honom lite och han lägger sig motvilligt ner på mattan. Fast han fortsätter smågnälla. Så jag droppar mina ögon och tar mig ur min varma kokong. Mot toaletten. Det får han stå ut med lite.

Som vanligt följer han mig hack i häl. Det är brådskande.

Haltar ut och drar på mig barefootskorna jag nyligen köpt. I några dagar har jag provat dem inomhus. Det står att man kan göra så i 90 dagar och skicka tillbaka dem om man inte tycker om dem. Så tänker jag att det riktiga provet är ju ute. Därför åker de på. Har ändå ingen lust att hålla på och skicka tillbaka.

Jag har ju inte läkt färdigt. Det tar tid när man skadat sina fötter. Ändå går det bra och hunden vill inte gå långt. Bara precis göra det han måste.

Efter frukost börjar han gnälla igen. Följer mig överallt och gnäller.

Mina tankar surrar kring ett samtal jag måste göra. När jag ska göra det. Om jag ska göra det. Om jag ska ändra mina planer och hänga med en kompis istället. Surr. Surr. Surr.

Och så Wish då som stalkar mig som ett gnällande larm.

-Vad är det här? Okej, vi går väl ut i trädgården då. Du vet att det är skällförbud även klockan 8 en söndagmorgon va? Man kan få arga grannar på sig. Eller ännu värre förgiftade köttbullar kastade till sig…det har aldrig hänt men om vi stör tillräckligt så….

Hunden blir glad och springer tokrundor och jag står häpen med min andra mugg kaffe och ser att i mitt nakna granatäppelträd sitter det en rödhake och en koltrast och tittar på.

Jamen såklart! Hunden vet vad jag behöver.

Skyndar mig in efter kameran när koltrasten ger hals och troligtvis varnar.

När jag kommer ut igen sitter en liten svarthätta där men när jag fått rätt med kameran har den stuckit sin väg.

Om man ska ta bilder på fåglar ska man sitta still och hålla käft. Det vet även den dummaste.

Ger upp och går in för att dricka upp kaffet och ta en titt på bloggvärlden. Hunden är alltjämt efter mig och det tar inte lång stund innan jag ger upp, tar godisarna och går ut för att träna lite.

Det är det han vill. Han är så nöjd när jag äntligen fattat vinken. Hjälp vad han fått jobba!

Efteråt sitter jag en stund i min gungstol med kameran men det kommer inga fåglar tillbaka.

Förresten var det inte det som var meningen. Att jag skulle ta bilder. Nej, det var att jag skulle få upp ögonen för vad som är viktigt. När jag snurrar in mig i ett övertänkande så glömmer jag det.

Kanske blir detta året då jag verkligen kommer igång på allvar med odlandet. Inte halvhjärtat som innan men på riktigt.

När jag går förbi krukorna vid trappan slår jag en blick ner i dem och funderar på var jag satte ingefäran. Så ser jag den sticka upp ur den stora krukan. Jag gräver upp den och blir jublande glad.

Detta är ju odling for dummies.

Fort gräver jag ner två gamla bitar jag har liggandes.

Vi börjar väl lätt va?!?

Man kan göra massor av morgonshots med dessa ju!

Och nu blir det snart ett samtal gjort.

Ha en bra söndag!