Brukar inte göra det på söndagar för det gör typ alla italienare också men nu så är jag och två andra vänner bjudna på middag i en stad vid ett hav och det säger man inte nej till så där i första taget.

Så igår bokade vi biljetter till tåget som ska ta oss dit. Eller vi var två som bokade en åker gratis. Det finns fördelar med att bli gammal. Detta är en.

Solen skiner idag. Vilken tur tänker jag. Hunden tänker, precis som varje morgon efter frukost, släpp ut mig i trädgården. NU!

Sen ligger han en stund där ute och tittar snett in på mig som donar med diskmaskinsplock. Jag vet vad han säger; -Kom nu då!

Så då gör jag det. Jag tar av mig strumporna och traskar ut och igen slår det mig att det är just precis detta jag behöver. Varje dag. Hunden springer någon tokrunda. Äntligen har jag fattat. Människor är så tröga.

En stund går jag runt därute. Wish hittar en pinne och det blir lite drapinne/kastapinne tills han börjar skälla i upphetsning. Där går gränsen en söndagmorgon innan nio, tänker jag och går in igen. Med mig tar jag lyckan som den lilla stunden ger oss båda två.

Förstår inte hur jag kan glömma hela tiden att detta är viktigt.

Får skärpa mig.

Hunden tjatar.

Naturen tjatar.

Denna bild tog jag på något nyligen nedsågat träd i parken häromdagen för att jag tyckte det såg ut som två uggleögon.

Visst ser det ut som ugglan blinkar till mig?!?

Jag tar till mig glimten och gör mig redo för utflykt.