En morgon när jag precis vaknat hör jag ett sorl som jag först tror är ett element.

Tänker genast att något gått sönder och far runt i pyjamas för att leta upp den felande skurken när jag ser det där ljuset från vardagsrummet.

Det är TV’n med surrande hockeymatch som pågår.

Irriterad stänger jag av eländet som jag är helt hundra på att jag stängde av kvällen innan efter konståkningen. Jag vet också att min son aldrig ens rör TV’n och hunden har aldrig visat något som helst intresse för denna konstiga tingest.

Senare googlar jag och får tips om att plocka bort batterierna på fjärrkontrollen för det kan vara den som bråkar.

Jag gör så och stänger av med den gamla vanliga knappen på televisionsapparaten. Här ska jag erkänna att jag har svårt för att hitta den. Man ska tydligen inte göra så. Man ska sitta på rumpan och styra på avstånd. Fast jag klarar det till slut.

Morgonen efter är TV’n tänd igen när jag stiger upp.

Nu börjar ett ilsket felsökande och google ger mig koder jag absolut inte hittar på denna såkallade Smart-TV. Alltså den är så smart att den bestämmer själv när den ska slås på. Så in i bomben intelligent att den övervinner min, förvisso låga, teknikkompetens.

Börjar sänka ljudet på kvällen för att jag åtminstone ska slippa det där obehagliga sorlet och ljudet av kommentatorerna. Fy farao vad jag tycker de har de värsta rösterna som finns på denna jord! När de börjar gapa och skrika önskar jag dem all världens väg.

Jag vet ju att detta bottnar i gympan i skolan. Man skulle kunna säga att jag är långsint för jag kommer inte riktigt över de där skriken på mig där jag duckade för bollar som jag tydligen borde ha tagit eller rörelser som jag gjort fel men inte riktigt fattade varför. Hur jag blev vald i olika lag bland de sista och ofta med en suck från lagledaren. ” Jamen okej då! Vi tar henne denna gång.”

Jag är så pass långsint att det tog mig år att komma över tvångstittandet på den utomordentligt tråkige Ingemar Stenmark. Sittsår i rumpan och missade lektioner (oftast bästa lektionerna) p g a detta galet sega skidåkande. Minns att jag ville slå honom när de intervjuade honom också. Finns det inga gränser för hur ointressant en sportnörd får lov att vara?

Ja ja ja, jag kanske måste erkänna att det fanns något speciellt när man åt alla måltider framför hockeymatcher där lilla Sverige spelade mot jättar som USSR, USA och Canada. Fast jag tror ändå att det var mera hunger, att farmor och farfar var med och att alla liksom gasade upp upplevelsen. Skulle aldrig för mitt liv ha satt mig framför en hockeymatch på eget bevåg. Hellre tortyr, tack!

Senare, fast mycket senare upptäckte jag skönheten i simhopp. Det var liksom den enda möjligheten i sportväg. När Ulrika Knape hoppade satt jag uppe sent och tittade.

Konståkning tillhör också de vackra sporterna. Det fanns med innan simhoppen, nu när jag tänker efter. Jag låtsades ju vara en isprinsessa i farmors vardagsrum. Åkte fram graciös, tekniskt behärskad och i fullständig syntoni med musiken. Påhejad av publiken och med de vackraste klänningarna man kan tänka sig på mig.

Precis allt det jag inte var tänkte jag fram där i min fantasi.

Kanske var det också det faktumet att jag är döpt efter en tysk konståkerska hahaha!

Igår kväll var det dags för OS galan för alla konståkare. Jag bjöd hem B, som också gillar konståkning, och beställde pizza från yngste sonens ställe. När B kom uttryckte hon ett tvivel på att de verkligen skulle visa galan på utsatt tid. Nästan varje gång har konståkningstävlingarna fått ta ett steg tillbaka för curling, skeleton och ishockey. Mest curling. Hjälp, hur många tävlingar i världens allra tråkigaste sportgren kan man avverka på ett OS egentligen?

B kommenterade den knäppaste tävlingen; skeleton. Hon föreställde sig att ett barn kommer hem och vill utföra denne galenskap och en vanligt skapt mamma bara svarar; ”Klart du ska åka med hövvet före ner i en istunnel i rasande fart!”. Det måste ju vara alla mammors högsta önskan.

Pizzorna kom precis när galan körde igång.

Vi njöt av härlig uppvisning, tuggade pizza, och hann även med att prata. Och jag upptäckte, med hjälp av B, när de avbröt för nyheter att jag har haft en sportkanal hela tiden som de går över på under avbrotten. Tur att jag bjöd hem B som kan sånt.

Synd att konståkningen är slut.

Jag berättade om min knäppa tv och vi försökte när galan var slut att fatta vad som är fel. Timern är inte på. Vi diskuterade en del för B har liknande problem med sin TV fast tvärtom. Den stänger av precis när som helst. Fast den är ju inte smart så…

Vi drog av och satte i sladdar och sen verkade TV:n lugn när B gick hem.

I morse gick sonen upp först för han skulle iväg på jobb. Innan han gick kom han en sväng inom mitt rum.

Han vill hämnas för att jag tjatar varje dag om att han låter ljuset i sitt rum stå på hela natten.

” Jaha och så låter du TV:n stå på hela natten va?!”

Skit! Tror att jag har ett sportspöke i min smarta TV.

Detta utmanar mig och snart plockar jag fram instruktionsboken.

Bara så du vet det eländiga TVsportspöke!!

Hälsningar SportGrinchen