Förstår redan på stegen och stökandet i köket att snart kommer frågan. Om jag kan köra honom. Han ska på kurs på huvudkontoret och naturligtvis är det ju inte så enkelt att om man äntligen hittat jobb på gångavstånd så är därmed alla ” mammataxi” problemen lösta. Nej! Långtbortistan ska man då så fort det talas om fortbildning.

Jag säger ju ja, som vanligt. Sen går han in i duschen. Sen stannar han i duschen alldeles för länge. Jag knackar på. Det regnar redan och jag vet att innevånarna i Rom går fullständigt bananas en sån dag. Man åker inte buss då. Man tar inte mopeden då. För man blir blöt. Ja, det är inget stilla regn när det drabbar oss. Det kommer från alla håll och kanter. Därför kör alla bil.

Går ner i garaget och hämtar bilen när sonen springer runt i badrock. Kommer nu! Mumlar han och nuddar hundens snopna nos med bältet där han far förbi.

Hunden som redan är skakad av allt mullrande som startade när vi var ute på första, och som det ser ut just nu, enda rundan.

För att göra en tvåtimmars färd, som skulle ha tagit en timme fram och tillbaka, kort kan jag säga att så mycket regn och tokig körning har jag nu samlat på mig att jag borde få en medalj för det.

På hemvägen köar jag mest. En olycka har gjort att man stängt av en stor väg och därför kör vi i snigelfart ut på motorvägen.

Sen krånglar jag med ett samtal till skattemyndigheten. Det har jag hållit på med sen i går kväll. Två gånger svarar en person. Två gånger dör samtalet bort. Då skriver jag dit. Får svar på en gång. Fast det är lite av ett goddagyxskaft svar. Vi får se vad det blir av det.

Enda bra idag, förutom att jag fick iväg sonen på kursen även om det ej var i tid, är att jag spikade upp den där tavlan.

Så nöjd med det.

Nu ska jag ta itu med lite annat och sluta gräma mig över säckarna som skulle till tippen. Jag skulle ha flyttat ner dem i garaget men trodde inte längre på regnvarningen. De kommer att vara dyngsura, trots att de står under tak.

Fast jag har ju slutat plåga mig med det…eller?