Tänker jag när jag konstaterar att förra veckan på sjukhuset (två gånger) var allt annat än som vanligt.

Det finns helt enkelt inget ”som vanligt” med detta.

Först ut var det röntgen på onsdagen. Fast inte där jag blivit röntgad de senaste tre gångerna utan tillbaks där jag gjorde det från början. På breast unit. Försäkrade mig hundra gånger om att det verkligen var som det stod på pappret för sånt har man ju varit med om förr att man måste springa tvärs över sjukhusområdet för att hitta till stället man är inbokad på som inte alls är det som står i pappret man fått (vi kör med papper fortfarande här på 1800-talet).

Kom fyrtio minuter för tidigt då jag körde bil och inte trodde att jag skulle hitta parkering. En sån dag är det som att folk sitter i sina bilar och väntar på att jag ska komma och så kör tre ut så där bara. Eller så kallas det skiftbyte hahaha!

Nåja, stannade i den ovanligt soliga dagen och läste en bok som jag lånat på bibblan och har på mobilen. Det går ovanligt bra. Brukar inte tycka om att läsa på mobilen. Det är så pilligt och smått för en gammal tant annars.

När det var en kvart kvar stegade jag upp till luckan och tryckte ut ett nummer för breast unit som har en alldeles egen plats runt hörnet. Jag var ensam och blev kallad bums.

Det var samma kille i luckan som det varit de allra flesta gånger här. Fast denna dag muttrade han om att det ju inte är breast units grej detta utan att det är mottagningens grej. – Jaha, sa jag som försökte hålla mitt soliga lugn kvar, jag brukar ju gå hit men ska jag gå över gatan då istället eller???

Jag fick inget svar. Han skannade mitt recept, skrev obegripligt krafsklotter på det samt satte dit en stämpel. Stack tillbaka det till mig och sa Arrivederci! Klart!

Då jag lärt mig att hålla käft och inte ställa följdfrågor till detta, för då kan det uppdagas att allt är som han trodde helt åt skogen och jag blir inblandad i rundturer som jag förvisso numera klarar men gärna kan undvika, stack jag raskt iväg med receptet i min hand.

Nere i underjorden på röntgen var det en ny tjej i mottagningen. Inte den där som lovade mig en chokladask då jag var en ”frequent visitor”. Fast jag har ju varit på det andra stället nu i säkert ett och ett halvt år. Mycket hinner hända. Folk blir utbytta.

Fast denna tjej verkade alltmera ny på jobbet ju mera vi kom in i min incheckning. Inte bara att hon frågade mig saker som frågats så många gånger att jag själv glömt svaren utan hon glömde även bort att fråga om allas telefonnummer (tydligen måste de göra så varje gång) utan får gå runt sen och fråga oss där vi sitter i väntrummet.

Hon kom också ut efteråt och frågade om hon fick se mina blodprov igen och om jag hade problem med magen. Jag svarade ett snabbt nej trots att jag ju haft problem innan. När jag är där har jag inte det. – Är det problem? frågade jag med en lätt pulshöjning. Hon försäkrade mig att det inte var så men lånade med sig mina blodprov ändå…

När jag skulle in på röntgen var också sköterskan en kvinna jag aldrig sett där. Hon slog med fingrarna länge på min arm och hand. Sa med en gnutta ironi i rösten att; -räckte du fram höger arm för att den är lättast att hitta ådror i?

Jag kan ju inte hjälpa det, och någonstans i mitt huvud ljuder min psykologs bekräftelse på att jag faktiskt har rätt att vara bitchig ibland, men orden kommer som en projektil; – Nej, jag är opererad i den andra.

När jag blivit opererad för femton år sedan sa de att det var absolut förbud att bli stucken i den armen. Sist jag blev opererad för tre år sedan rättades detta till att man inte får bli behandlad i den armen men stucken är okej. Inte vet jag men jag har ju hållit armen fri från ödem. Möjligtvis är detta tur också. Vill dock inte börja riskera nu.

Allt detta säger jag inte till sköterskan som nu ändrar ton och snällt sticker in kanylen i höger hand.

Jag blir senare blå som jag aldrig blivit i den handen och den gör ont.

Det har heller aldrig hänt.

Nu väntar jag på svaren.

Tio dagars väntan.

Fast jag mår bra.

Så då är det väl så…

Andra besöket på sjukhuset var på den vanliga medicinhämtningen. Det gick inte snabbt denna gång. En och en halv timme fick jag och C vänta. De var kraftigt försenade med cellgiftspatienterna. Läkaren bad mig om ursäkt. Ovanligt. På apoteket var det också kö och jag funderar fortfarande på det där om att vissa kan få ut dubbelt så mycket medicin för att slippa komma två gånger i veckan…varför föreslog de inte mig det?

När jag fick min medicin trodde jag först jag fått fel. De har ändrat förpackningen. Och nu ser man också priset man skulle betala om man inte ingick i vårdprogrammet; 7 524,01 euro.

Skulle aldrig ha råd med detta. Skulle någon det?

Har de ändrat för att man ska få skuldkänslor eller?

Nej, tror inte det. Eller jag hoppas inte det.

I alla fall ska man ju dra till Blåkulla idag.

Därför får ni ett foto på några sjuttiotalshäxor.

Från vänster min bror, min syster och så jag.