När någon säger att de ska komma hit, allt blir planerat och bokat känns det först jättekul. Sen hundra år fram. Sen herregudvadskavihittapåifyradagar.

Därefter blir det panik då flyg ställs in och dyra ombokningar görs.

Kan jag leva upp till allt det här?

Helt plötsligt kör man mot flygplatsen. Sladdar in och hämtar dem på upphämtningsplatsen fast på stället man inte får parkera. Får in dem och väskorna på kortare tid än världens bästa däckbytare-team på F1.

Stranden är målet. Stranden levererar. Trots att vädret är sådär och ingen har lust att bada.

De tycker precis lika mycket om de där dekorerade husen som jag. Njuter av lugnet långt ner i tårna och att se strandfolket plocka fram sina ”stabilimento” inför årets säsong.

Därefter åker vi hem och lagar och äter pasta.

Första eftermiddagen går åt att sova (mest för deras del) lära känna området och handla mat. Min ena kompis älskar att laga mat så på kvällen blir det god omelett och annat smaskigt hon slänger ihop på en höft.

Dagarna som följer går så fort och är så härliga men de kommer att komma lite då och då för jag sitter här och försöker smälta lite.

Och att inte vara ledsen tillsammans med hunden över att flocken försvann.