På tisdagen ger vi oss iväg till det nationella Etruskiska museet.

Både P och K har varit i Rom innan och därför sett allt det där man ”måste” titta på därför bestämde jag att de borde få se lite av det som fanns innan romarriket.

Det vill säga Etruskerna, som fascinerar mig. Jag har varit på detta museum ett flertal gånger och jag tröttnar aldrig. Man hittar ny information varje gång. Det tilltalar mig hur man lade sig vinning om att dekorerar allt. Ta hand om allt men framför allt; inget har lämnats bara sisådär. Allt är så vackert. Samtidigt gjort för så länge sen. Mina vänner är förvånade över att alla ansikten är olika. Som om det var porträtt. Och det kan man ju faktiskt säga att det var.

Vi går länge och tittar. Sal efter sal. Vi ser bilder på gravplatserna där de hittat många av sakerna som finns på museet. Jag har varit på ett utav dessa gravplatser. Därifrån kommer en terrakottasarkofag som representerar ett gift par vid en bankett.

När vi bara har en sal kvar stoppar en kvinna, som jobbar där, oss och undrar om vi inte vill se restaureringen av sarkofagen som pågår just nu. Det ingår tydligen i biljetten som den sura kvinnan i kassan inte sa ett ljud om. Fast vi får skynda oss för de går på lunch kl 13 och det är nu.

Vi rusar dit och en tjej håller just på att sätta upp spärrskyltarna och hon vill först inte släppa förbi oss men bakom henne kallar restaurerarna på oss att vi kan komma ändå.

En kille som tog massor av bilder där inne står där också. Vi får en snabb genomgång och jag tar inte en enda bild för jag översätter och frågar och är helt uppslukad av dessa brinnande själar.

Man har gjort sarkofagen i bitar (vi undrade just över det där inne) för att den skulle få plats i ugnen när man brände den. De har redan restaurerat den del där paret inte sitter. En tjej sitter med en liten skalpell och skrapar bort små delar av gips. Den färdiga delen har en helt annan färg. Det tog tre månader att få den ren. De beräknar fyra månader till den med paret på. Den har ju mycket mer detaljer.

Sen ringer kvinnans, som berättar, mobil och hon säger vad hon vill ha för mat så vi tackar för oss. Men innan dess har hon berättat om hur de försiktigt tagit loss händerna från statyerna och fört in pålar så att de kan sättas fast enkelt och inte ramla av under tidigare restaureringar.

Det finns en tvilling av denna sarkofag i Louvren.

Vi går därifrån ser snabbt den sista salen och sen beger vi oss iväg för att hitta en god napoletansk pizza som P önskat sig.

Vi lyckas med det och mätta och glada tänker vi först ta tunnelbana nästan hela vägen men tänker om när det inte finns någon som helst luft där nere. Jag skäms över den dåliga tunnelbanan vi har här. Skamligt att man inte kan erbjuda luftkonditionering på dagens tåg.

Vi tar bussen från stationen och det är där jag inser att jag inte har något bildminne av att jag lagt mina nycklar i min nya fina Kånkenryggsäck jag precis fått av P och K. Letar igenom den två gånger men inser att jag måste ha lämnat nycklarna i väskan, som jag först tänkt ha med mig, hemma i hallen. Flyttade över allt utom nycklarna.

Snabbt byter vi buss så att vi kan åka till min sons jobb för att få hans nycklar.

Han blir inte så glad men som en äkta kaosnavigerare lyckas han med konststycket att styra en bråkig kund i kassan, tvätta bort resterna från en exploderad läsk på rullbandet samt smita ner och hämta nycklarna i sitt skåp. Allt med ett otroligt lugn jag inte ens visste att han hade.

Hemma möts vi av hunden som tyvärr varit dålig igen och därför får jag tvätta dörrmattan i köket.

Mina vänner beordrar mig vila och jag somnar snabbt medan de sitter en stund i trädgården, går ut med hunden och köper bröd och glass.

På kvällen äter vi mackor, glass och jordgubbar.

Den sena lunchen gör att vi inte behöver så mycket mat i magen.

Och jag börjar tänka att jag kanske ska be dem stanna kvar hos mig hahaha!