Innan mina vänner kom hit hade de uttryckt en önskan om att få se något utanför Rom. Lite mera lantligt. Lite mindre storstad.

Efter mycket tankeverksamhet, oändligt med googlande och prat med C som ju har sitt gamla sommarhus kvar i Umbrien, trots att de sällan är där varken hon eller hennes bror, föll valet lätt på den gamla medeltida staden Amelia.

Jag har själv många minnen därifrån och det var dit mitt ex tog mig allra första gången jag var här för hans morföräldrar hade också en lägenhet utanför murarna. Där tillbringade de alla sina somrar. Mitt ex hade då massor av vänner där.

Det som är speciellt med denna lilla pärla är att den inte blivit lika turisttilldragande som många av de andra medeltidsstäderna runt omkring.

Vilket gjort att mycket också tyvärr har stängt ner. Fast C berättade om lite intressanta ställen som vi kunde besöka förutom att bara gå runt i de vackra gränderna och ta oss upp till domkyrkan som bara det är värt besöket.

Så på onsdagen körde jag mina vänner till Amelia i Umbrien.

Det var en grå dag för det hade regnat hela natten.

Hunden var med efter långa överläggningar då sonen inte alls skulle vara hemma den dagen och vi var rädda att lämna honom med dålig mage och ingen som kunde släppa ut honom.

Vi enades om att han fick bestämma takten och P erkände efteråt att det var bra för det är ganska mycket uppförsbacke som hon inte gärna tagit i min takt hahaha!

Det gick alldeles ypperligt för vi stannade för att ge hunden vatten emellanåt och han trampade på duktigt. Min rädsla var ju att han skulle tvärvägra att gå, men tydligen gillade han att ha flock med sig. Tur! För att bära 16/17 kilos hund är inget jag ser fram emot.

Bilderna här under är tagna från en annan promenad under en julledighet på samma ställe för ungefär 14 år sedan.

Därav den blå himlen…jag tog ju nästan inga bilder alls denna gång.

Vi kunde inte njuta av den fantastiska utsikten uppifrån domkyrkan för de håller på att renovera muren så hela torget är stängt. Lite trist men, antar jag ,välbehövligt.

Efter att ha besökt domkyrkan skyndade vi oss ner till den lilla trattorian som C tipsat om, de stänger kl 14 så därför blev det ovanligt tidig lunch för att vara i Italien. Ett familjeägt litet ställe med en helt underbar terrass som det dock låg stora pölar vatten på då det regnat rejält hela natten och tidig morgon berättade tjejen som servade oss.

Vi var inte ensamma det satt ett gäng amerikaner och ett par, tror jag, från England redan där (eller så såg de bara brittiska ut hahaha!).

Här kommer en av de få bilder jag faktiskt tog men mina vänner vill inte vara med på bild så ni får tänka er dem.

Vi blev mycket nöjda för detta fina ställe. Jag speciellt som hade ställt mig in på att vara tvungen att ta dem till ett utav de där hemska ställena som är behängda med uppstoppade djur eller bilder av stolta jägare som visar upp sina trofeer.

Mitt gamla favoritställe med underbar utsikt finns inte längre kvar.

Örnens klippa hette det så kanske ni kan tänka er vad det var för en plats.

Vi beställde in en bricka med olika ostsorter då de gör dem själva och sen varsin tallrik med hemmagjorda gnocchi.

Fantastiskt gott och till och med den där tryffelosten som P rynkade lite näsan för när den kom in slank ner innan vi hann blinka.

Och hunden sov under en stol utan att ens pipa för en bit ost som han brukar.

Det var så tydligt att han inte mådde helt bra för doften kände han säkert.

Efter lunch tog jag dem till en annan pärla.

SS Annunziata, fransiskanerklostret med den fina animerade krubban gjord av en konstnär från Barcelona 1965.

Vi gick först in och såg på krubban och den samling av andra krubbor de har där inne.

Sen gick vi in i den lilla kyrkan och tittade. Först mina vänner och sen jag själv medan de tog hand om hunden.

Jag är osäker på om man får ha hund med in i kyrkan. Jag menar San Franciskus skulle ha tillåtit det. Han talade ju med djur. Fast jag vet inte riktigt om man får det ändå. Därför fick han stanna med mina vänner som jag sen hittade sittandes utanför på en mur.

De sa att de kände ett sånt otroligt lugn där. Som att här kan man liksom bara stanna.

Vi gick sen en promenad in lite i skogen runt klostret. Jag berättade om planetariet de har där som jag aldrig besökt.

Nytt är en liten trädgård de byggt upp till Franciskus ära.

På den stora skylten har de skrivit ner Solsången.

Märks det att jag gillar detta helgon?

Djurens helgon…vem hade kunnat tro det om mig va?

På hemvägen försökte vi ta oss till ett ställe som pressar och säljer olivolja där i närheten men jag förstod inte riktigt om vi kommit rätt och stället bara var stängt trots att det stod öppet eller om vi tagit fel väg.

Positivt var att P kom, med denna min fadäs, in på en kyrkogård och promenera lite. Det gillar hon. Jag stannade i bilen med hunden.

Sen körde vi hem.

Det blev ingen olivolja…inte denna gång i alla fall.