Det känns ju så. Hemmen är två.

Jag börjar som vilken dag som helst med meditation och yoga.

Efter frukost börjar jag packa resväskan och nojar för tyngd.

Det känns som om jag ska ha med mig så mycket mera än när jag kom.

Borde kanske börja resa med tom resväska, eller nästan tom i allafall, till Sverige.

Lovar mig själv att skriva en lista på det jag verkligen använt av alla kläder även om sommarkläder inte väger särskilt tungt tänker jag att det är helt onödigt att släpa med sig sånt som bara byter garderob en stund.

Medan jag duschar kör far och handlar. Det saknas alltid något och vi måste ju äta lunch också.

Jag messar till hundpensionatet för att fråga hur dags jag kan hämta Wish dagen efter och hur mycket pengar de vill ha.

Sen spelar far och jag under tiden potatisarna kokar.

Det är ett måste innan man åker iväg. Att spela är det bästa vi gör tillsammans. Repertoaren är den samma men den piggar upp oss båda två. I alla fall mig.

Vi äter lunch och vilar på det.

Jag tror visst att jag slumrat till för tjugo minuter har bara försvunnit.

Jag lägger de sista sakerna i resväskan och får hjälp av far att kånka ner den för den trånga, stupande trappan. Tänker alltid att jag ska bära ner allt och packa väskan där nere. Sen gör jag precis som jag alltid gör. Fel.

Jag kör till Tomelilla. Far åker. Sen ska han köra till Ystad för att hämta någon grej till ett jobb.

På tåget sitter två trevliga damer och pratar om deras utflykt till Tomelilla. En 99 årig väninna ringer den ena damen och vill att hon ska komma på kaffe och tårta.

De pratar sen om hur mycket piggar hon är än de som båda har rollator.

Gissar att de är i 80-års åldern då de pratar om barn på 60.

Tågluffa. Det vill jag också göra när jag blir 80.

Bredvid mig sitter en barnfamilj. Konduktören går runt och delar ut små specialgjorda pappersbiljetter med någon superhero på.

Allt känns så svenskt. Något jag aldrig sett på italienska tåg. Det där lilla extra för små, lite oroliga barn. Så lite men så härligt för trötta föräldrar. Den minsta lilla tjejen som har napp i munnen och spring i benen blir stilla en lång stund och pratar om sin biljett. Jag förstår ju ingenting p g a nappen men föräldrarna svarar glatt så det är säkert på svenska.

Vid triangeln byter jag tåg. Det har P lärt mig. Man bara traskar rakt över perrongen till nästa tåg som denna gång redan står där, Öresundståget. I Hyllie får man ta sig upp och ner till rätt spår. Det är ändå för mycket för min hjärna.

När vi rullar in på Kastrup känner jag inte igen något. Tydligen har jag kommit in på en annan del. Längre bak för jag hamnar direkt på väg mot säkerhetskontrollen. Det är fel. Jag ska ju först göra mig av med resväskeeländet.

Orkar inte leta reda på hissen så jag kånkar väskan ner för trappan. Tänker att det blir pluspoäng på tynglyftning.

Det är så mycket lättare att få ut väsketagen i Danmark. Jag scannar min biljett direkt och ut spottas tagen. Jag sa ju att danskar kan detta mycket bättre än italienare.

Även att få iväg resväskan på bandet känns som en dans. Jag hinner inte se vad det står för kilo innan den sugs iväg och försvinner.

Fast det gick ju. Fast jag hade ju vägt den och det stod 20 kilo på min vågmanick. Måste sluta noja!

I säkerhetskontrollen blir min ryggsäck utvald och genomrotad. Mannen som gör det frågar om jag har äpplen och mediciner i den. Ja precis som när jag reste hit, säger jag och en kvinna skrattar. Han skakar min tomma vattenflaska och sen får jag min ryggsäck tillbaka.

Plockar ihop mina saker och går raka vägen till vattenfontänen utanför toaletterna för att fylla min tomma men omskakade flaska.

Därefter köper jag mig en macka jag ska ha på flyget. Tillsammans med mina äpplen. Tur att jag inte hade en macka i ryggsäcken redan för då hade mannen i säkerhetskontrollen väl klämt ihjäl den.

Efter mackeköandet ser jag att gaten kommit upp. 18 min från där jag är. Som vanligt långt åt skogen. Beger mig genast iväg. Förr tyckte jag att man hade massor av tid på flygplatsen. Hur länge innan var jag där då? Är inte två timmar tillräckligt?

Går på toa för jag avskyr flygplanstoan och undviker den gärna. Så precis som man gör till förskolebarnen säger jag åt mig själv på skarpen att ”du måste kissa innan du går på planet!”. Och jag lyder mig själv.

Sitter efter det en stund på en puff nära gaten. Min far messar att jag måste ringa när jag kommer hem. Svarar att vi redan är tjugo minuter sena så det kan bli sent men att jag självfallet ska göra så.

Sonen messar och undrar när jag är hemma för han har glömt att handla det där han själv frågat om jag behövde. Svarar att det är lugnt. Han kan vandra runt i alla affärer i stan innan jag är hemma.

Sen båsas vi in. Skriver ett meddelande till P som önskat trevlig resa att prioriteringskossorna går först. Hon undrar om jag inte är en sån. Nej, jag är en economyko. En mycket fin sån. Fast en vanlig economyko.

Här bör sägas att jag älskar kor. Tycker att de är underbara varelser. Så det är inget elakt alls i detta. Det bara känns lite som vi behandlas som kossor som måste in i sina bås.

Jag hamnar bredvid en bred, ung man med asiatiska drag. Han ser film hela resan men har, antar jag, öronsnäckor för jag hör ingenting. Det är jag tacksam för.

Själv äter jag upp min macka så snart vi är uppe i luften och strax därpå ett äpple medan jag lyssnar på sommarpratet jag laddat ner. Carl Skau är det som pratar. Det är ett sååå bra program. Har själv jobbat på WFP och känner igen det han berättar om.

Sen läser jag lite och somnar till igen. Hade inte tänkt det men tydligen behöver jag det.

Emellanåt roar jag mig med att fota bilder på moln och sån små bitar av land jag ser när vi landar igen i Rom.

Min väska får jag vänta på ett tag. Pratar med sonen en stund i telefonen, för nu funkar mobilen som telefon igen, tills jag ser väskan komma susande.

Sen blir det som att komma rakt in i en varm, fuktig vägg när jag går ut och drar min väska mot taxikön. 36 grader med hög luftfuktighet är så långt ifrån svensk sommar man kan komma.

Kvällens taxichaufför, som berättar att det ska bli 40 grader om några dagar, svär över såskoppskollegan framför honom, undrar var jag varit, berättar om att han också är ifrån periferin i Rom, rattar mig hemåt i den mörka kvällen.

När jag vill betala med kort suckar han så mycket att jag rotar fram kontanter jag inte trodde mig ha medan han påpekar att han faktiskt dragit av fem euro. Med andra ord är det inte mer än rätt att jag är tillmötesgående med kontanter.

Sen säger han att han ska lyfta ut min väska snabbt för det är en bil efter oss. Och vi vill väl inte lämna kvar väskan där bak hahaha!

När han kämpat ut min väska frågar han om jag har ett lik där i. Då svarar jag att Ja, det är ju därför jag tvunget vill ha med mig väskan.

Skrattande kör han därifrån efter att jag fått en vänlig klapp på armen och jag masar mig in till min son som vattnar trädgården.

Sen ringer jag far i två sekunder. Vågar ju inget annat.

Sonen visar mig sitt rum; han har städat. Plockat bort alla kläder på fåtöljen och stoppat dem i en insamlingscontainer som de tydligen satt nere på marknaden. Han har också lagt allt till rätta i garderoben.

För att jag inte ska svimma visar han också ett skåp som är som vanligt.

Jag kan andas ut.

Vi sitter en stund och pratar innan jag kryper till sängs.

Han har funderat mycket.

Och pratat med sin far.

Det gör mig glad.