Upprepar mina misstag.

Ser att konsekvenserna kan bli kassa för att inte säga dramatiska och så gör jag det ändå.

Vissa saker är bara sånt som jag retar mig på.

Att jag till exempel för andra gången köper valpfoder i storlek small åt Scott då jag redan gjort så och därför lovat mig själv att grundligt läsa på paketet innan jag tar det till kassan. Det gjorde jag förra gången. Inte denna. Nu bryr sig ju min valp inte om det där för så snart, väldigt snart, han lärt sig att äta ur skålen som en vanlig hund så är han snabb att äta upp vad jag än lägger där. Och han vet ju inte om att han är en medelstor hund. Äter gärna av Wishs mat också om han får en chans. Så han verkar inte ha koll på sin ålder heller.

Andra misstag är direkt livsfarliga.

Som att jag tänker att de där gödningskornen man ska lägga på marken runt apelsin – och citronträden nog inte är så bra att lägga där när man har en glupsk valp som gärna provar på både det ena och det andra och sen gör jag det ändå.

Ska hälla vatten på men när jag vänder mig om står den där rangliga tonårshundskroppen där under träden i misstänkt position ändå. Jag skäller och han går snällt därifrån. Jag häller vatten på. Hoppas att det inte ska vara så åtråvärt. Fast han är lockad. Får kalla tillbaka honom flera gånger.

Efter maten börjar han spy. Han gnyr och spyr tre gånger. Jag får panik. Läser på förpackningen att man ska kontakta läkare meddetsamma om barn och husdjur får det i sig. Jag skickar en bild på eländet och skriver ett meddelande till veterinärerna som stänger om en timme.

De svarar inte och sen är valpen som vanligt igen. Han till och med leker.

Suddar ut meddelandet men håller koll. Det finns en klinik, som är öppen dygnet runt, här i närheten där vår gamla veterinär jobbar. Om i fall att.

Nu har det gått två dagar och jag kan säga att allt är som vanligt. Scott är frisk och pigg.

Fast jag är arg på mig själv.

Det var såååå onödigt.

Jag skulle kunna rabbla upp massor av såna här grejer jag gör hela tiden trots att jag vet hur urbota dumt det är.

Varför?

Är det något fel på mig?

Vill jag ha mer dramatik i mitt liv?