Det där med bussfärder…

Jag hade ju faktiskt bestämt mig för att ge de italienska busschaufförerna en chans till.
Med tanke på hur hemskt det måste vara att köra stora tunga och, ofta, långa bussar (dragspelsbussar) i Rom. Bilister tycks ha en fridoms känsla som går över allt annat. De parkerar därför i både dubbla och tredubbla rader…gärna i buss-hållsplatsen. Som busschaufför i Rom måste man även se upp med alla tokstollar parkerade i gatuhörn där normalt sett en dragspelsbuss kan svänga…normalt alltså!!!
Därför hade jag bestämt att jag skulle ha överseende med deras ibland lite lustiga infall. Som t ex köra fel väg eller så.

Första resan gick otroligt bra. Möjligen för att jag var positivt inställd. Jag var ju på väg till och från yogan. Bättre än så…
Andra resan hände det igen. Det där som får min tro på ”duktiga” bussförare att komma i gungning.
Jag var ju faktiskt positivt inställd även på denna resan som gick till minsta pojkens simskola. Inte heller var det många hållplatser…två närmare bestämt. Ibland går vi faktiskt till och med hem. Dit gick allt faktiskt väl .Vädret var inget vidare. När vi skulle hem  bestämde jag att vi skulle ta buss igen.
 Det är sant att mitt försök att se det hela i ett rosa skimmer satts på prov under sim lektionen av stora pojken. Han pratade hela tiden om hur orättvist det är att han måste sitta och ha tråkigt vid simbassängen medan lillebror minsann gått hem till en kompis med baby-sittern sist han var på Karate. Därför vill han att jag ska gå hem till en kompis med honom. Det är bara ett problem; kompisarna är alla upptagna.
Men det örat vill han inte alls höra på och fortsätter som en ilsken geting med sina ”du är ingen rättvis mamma”- mantran.  Mina tankar går till min mamma och hur hon måste ha känt det när jag och mina syskon jämförde saftglas hela tiden för att det skulle bli lika…Jag trycker på ”ledsen men jag hör så dåligt nuförtiden”- knappen och installerar mig på hållplatsen.

Det hör till saken att man håller på med någon sorts vägarbeten i den inre körfilen lite längre bort, så att bussen liksom får byta fil i en sådär femhundra meter. Fast där vi står och väntar borde bussen svänga in igen…borde alltså!
Vi bara ser den susa förbi och stanna i filen på mitten av gatan. Skrikande gör jag mig väg i bilhavet för att nå bussen med mina barn på släp. Vi hinner upp innan dörrarna stängs. Jag är ganska arg och vet att jag säger saker jag inte borde när barnen är med. Precis hinner jag lugna mig och vi närmar oss vår hållplats. Det är alltid bäst att närma sig dörren då. Trycka sig in, liksom, mellan folk och se till att knappen blir tryckt.
Jag antar att chauffören håller på att glömma och stanna. Det finns ingen framför oss. Ändå ställer han sig på bromsen så att vi flyger och far som käglor. Turligt nog är vi många så ingen faller till golvet. Vi blir liksom stoppade av varandras kroppar.

Glada att kunna gå av hela säger vi inget mera…det finns inget att säga…vill inte ens veta om typen som körde satt i telefon…det händer ju…

Jag ska i alla fall gå mera än vad jag redan gör hädanefter…kanske dammar jag av min cykel också…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s