Får kommentarer på FB om hur stark jag är. Duktig. Då kommer den där känslan igen över mig; näää, men inte är jag det, inte…
Den där fåniga tillintetgörande känslan som jag trodde jag gjort mig av för länge sen. Den som säger att jag inte kan. Den som fick mig att spela tyst när jag skulle spela upp för nya gitarr läraren på gymnasiet. ”Varför ber du om ursäkt för dig själv?”, frågade han. ” Du kan ju!”
Det var för många år sedan nu. Han vände något i mig. Något som fick mig att inse att det ju var precis så jag gjorde med allt i mitt liv. Bad om ursäkt! Allt blev mycket bättre sen han sa det. Jag vågade mera.
Fast nu sitter jag alltså här igen och försöker be om ursäkt för att jag faktiskt fixar det här. Att jag inte helt bryter ihop…helt säger jag för lite ihopbrytning finns där ju allt emellanåt.
Blir arg på mig själv när jag känner så. Vad ska det här vara bra för? Det är tillräckligt många runt omkring mig som bryter ihop för ingenting. Ska jag nu gå och skämmas för att jag faktiskt kan vara glad och våga skratta då? Nej, verkligen inte!
Tokfia! Det är vad jag är.
Här ska fortsätta städas i mina hjärngarderober.
Meditationen och yogan är mina dammsugare.
Pranayama i Rom 
Här är en till som städar. Finns en del damm i hörnen:-). Kram & Kraft
GillaGilla
Vilka fantastiska dammsugare!
Ta din bästa kväll!
Min blogg har flyttat: http://klokegard.se Och jag kan inte kommentera här som min nya blogg utan måste kommentera som den gamla. 🙂
Kram!
GillaGilla
Jag vet Cecilia. Smygläser dig på nya bloggen…fast jag inte är så bra på att kommentera…
GillaGilla
Kram & Kraft till dig med, Ulrika!
GillaGilla