Tankarna surrar. Vaknar på natten i panik. Kan inte. Fixar inte allt det jag måste göra. Listan är lång. Provtagningar, ultraljud, Fan och hans gamla mormor…Jag känner mig som om jag är i en karusell som går fortare och fortare. Utan möjlighet att hoppa av.
Ingen hade sagt att jag skulle bli en fri människa. Bara att jag skulle slippa Chemon.
Informationen om medicinerna jag ska börja nästa vecka och som ska följa mig i respektive 3 och 5 år är inte så himla uppiggande heller. Det pratas om att de kan vara upphov till endometrios. Hu! Vill inte. Räcker bra som det är. En vän som tar en av medicinerna säger att den ger ont i lederna. Torra slemhinnor osv osv… Vill stoppa huvudet i sanden. Behöver inga mediciner. Kan kanske tänka bort eventuella försök till att jä…tumören kommer tillbaka…eller nej…

Det ordnar sig. Det löser sig. Det löser sig alltid. Har tid till återbesök den 28 augusti. En skit-tid. Allt ligger nere i augusti i Rom. Allt är vansinnigt varmt och irriterande då. TILT! STOPP! Nu räcker det!

Det här var inte alls vad jag skulle nu. Rulla mig i eländet. Nix! Förbjudet!
Koncentrera mig på det positiva. Fokusera på det jag vill göra nu.

Men först väntar jag ut medicin-äckels-smaken i munnen som gör att allt smakar likadant eller ingenting.
Väntar också ut trötta benen, bedövade brinnande tungan och snurriga sinnet.
I morgon. I morgon ska jag gå på yogan. Ja, just det. Få ordning på saker och ting. Lugn. Framförallt få slut på tanke snurrandet.