Att vara olik…

Gick dit lite på krigsstigen. Med mig hade jag kopian av klagobrevet från lärarna om barn som bara vill leka. Men just lärarna kastade om alla korten. Det blev ingen väntelista med de vanliga som bara ska gå före. Inget korridor häng till sena kvällen. Hela bunten föräldrar blev inbjudna till klassrummet. Så  sa de det som fick luften att gå ur mig; ”sedan några dagar är allt lugnt i klassen…” frid och fröjd. Hur i hela fridens namn det kan bli så vete katten. Ena dagen fullt krig. Nästa filbunkelugnt. Mmmm! Innan betygen skulle delas ut undrade lärarna om vi hade frågor. Jag kom inte för mig att fråga ens sådant som; ”hur kan ni sätta betyg i gymnastik om ungarna som ständiga straff på bus inte har någon form av fysisk aktivitet ens på gården.” Man får vara glad om det blir gympa en gång i månaden…
Jag satt där således knäpptyst när den där galna mamman, klädd i gobelänger och löstupe’ uppsatt med guldglittrande saker, ställde sin fråga. Ja, hon ser ut som en känd cirkus ägarinna. Man ska inte döma efter utseende men det är aningen svårt i detta fallet. Lite beundrar jag faktiskt henne också. Hon vågar liksom gå emot strömmen. Vara annorlunda.
Men frågan hon ställde fick oss alla att bli tystare än tystast. Hon som bara för några dagar sedan stod utanför skolan och tyckte att det måste bli ett slut på busandet. Hennes son hade minsann ingen lugn och ro att studera. Hon satt längst fram och frågade lite så där med gråten i halsen om det är sant att man kan få välja plats brevid en kompis på fredagar…jo för hennes son sitter nämligen ensam.
Stor tystnad rådde. Lärarna nickade och sen när vi kopierat våra barns betyg, gick hon ut med mannen på släpp och pratade länge med en lärare i korridoren. Jag vet inte vad de sa men obehag kände jag i maggropen. Obehag för den stackars pojken. Hon har själv grävt en grop åt honom. Som om det behövdes. Som om barn inte själv är superduktiga på att hitta fel och utesluta varandra. Hennes pojke kommer aldrig på kalasen. Han syns aldrig i parken. Hon har aldrig velat att han skulle umgås med våra busar.
I tron om att kunna skydda honom har hon gjort allt för att det ska bli tvärtom. Jag kan bara tänka; stackars pojke.
Visst är vi alla olika. Visst måste man acceptera dessa olikheter. Men ett barn som blir helt ensamt för de vuxnas principer. Är det verkligen värt det?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s