Medsystrar

Nej och fan och helvete!!! Så får man inte säga. Men jag säger det ändå. Känslan är stor stor hopplöshet. Fast det säger jag inte. Inte till stackars medsystern som ringer mig för att få veta hur det var för mig. Hon ska börja med cellgift i morgon.
Kall blir jag. Fast glad att hon ringer mig. 
Gick omkring och var glad. Mina prover är toppen. Jag mår finemang. En annan kompis som gjort ett nålprov på sitt bröst har fått förhandsbesked; allt ser bra ut. Falskt allarm. Stor utandning.
När jag fick det där meddelandet på FB för två veckor sedan av samma unga mamma som idag ringde mig kände jag att något var på gång. Hon frågade då bara hur jag mådde. Gulligt tänkte jag. Ändå kände jag det där ilandet. Ja, jag är övertygad om att vi känner igen tecken hos våra medsystrar utan att veta om det. Energier som ändras de känner man. Kanske är jag flummig nu. Fast då får jag vara det.
I morse ploppade det upp ett nytt meddelande. Hon ville ha mitt telefonnummer. 
Knappt hade jag skickat iväg det då telefonen ringde.
Rädslan hördes på rösten. Den där konstiga rädslan som man inte riktigt vet vart man ska rikta den. Hur man ska ta hand om den. Vart den är på väg att föra en. Ja, jag känner ju så väl igen den.
Vet inte om jag lyckats få henne att känna sig lugnare. Eller kanske mera säker på vad hon ska in i. Det enda jag vet så här efteråt är att om jag kan vara henne till hjälp så tänker jag minsann göra ALLT.
Vi är allför många som blir sjuka. 
Alltför unga.
Hon har små barn att ta hand om. Små barn att lugna. När man liksom inte är lugn själv.
Så fan fan och fan igen. Inte för att det hjälper. Men i alla fall.
Vi måste kämpa tillsammans. Vi Cancer-medsystrar.

4 reaktioner på ”Medsystrar

  1. Helvetesjävlaskitfuckingcancer! och man får säga det hur många gånger som helst!
    Vi ska hålla varandra i händerna, vi systrar –
    med & motgång
    med fananamma-anda
    med flummighet eller utan
    med värdighet
    och för alltid!

    Gilla

  2. Men åh, fint att hon har dig att prata med. Tänker på alla andra och hur tufft det kan vara, tur ändå att bloggvärlden finns också! Kram och jag håller helt med dig f*ck cancer!

    Gilla

  3. jag har följt din blog och din väg ur bröst cancer och funderat mycket utan att våga säga så mycket.
    Förra året upptäckte jag, efter att ha tvingat min mormor att prata, att min mamma fick bröstcancer också, för ett par år sedan.
    Saken är att min mamma vägrade avsloja eller prata om det, och gick till jobbet även under cellgiftbehandling, för rädsla av förlöra sitt jobb. Hon lät sig göra en peruk av sitt eget hår för at dölja att hon hade tappat det.
    jag fick se henne förra året, med den typiska, krulliga frisyren som kommer från det nyväxta håret, jag sa till henne att jag försod, men hon nekade.
    Jag vet inte hur jag kan hantera detta med henne, hon vägrar bestämt att säga ett enda ord om detta, men jag ville åtminstone skriva att jag har läst din blog under dessa månader och tänkt att du kunde ha varit min mamma. Ni är väldigt olika och hon är också äldre, men det har varit hjälpsam för mig att höra dina tankar, och tänka att kanske, lite grann min mamma kan ha tänkt och kännt nåt liknande.
    Tack.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s