Jag är lika ledsen som han för detta.
Fast jag förstår.
Han förstår inte alls och spyr galla och lyckas få läkaren att lova att han kan äta en croissant full med vaniljkräm om han tuggar länge.
Jag tänker att det var en himla tur att jag hade det där spelet idag då min bok blev kvar hemma.
När jag dimper ner i sjukhusrummet och ser maskinerna som används till cellgiftsbehandling.
På barn-avdelningen.
På gastro-avdelningen.
Jag ryser.
Sonen ser det och undrar.
Vi pratar lite om det. Om hur det är hundra gånger värre när ett barn blir drabbat, och han säger; du menar barn har celler som är unga friska och snabba och inte gamla och tröga som dina.
Ja, just det!
Att sitta där bredvid min son som just svimmat vid provtagningen och se detta.
Det känns i själen.
Så kommer det en pojke in.
Kanske något år äldre än min son.
Han ska få cellgift.
Är redan van vid det.
Vet hur allt funkar.
Med ett otroligt lugn håller mamma, pappa och storasyster honom sällskap.
Systern kramar och pussar på honom när allt är över.
Efter en timme.
Vi ska också vänta på svar.
90 % att han är glutenallergiker, min son.
Men prover har skickats till histologin också.
Jag sväljer hårt.
Gluten är det.
Bara det alltså.
Tur att jag kan förlora mig i wordfeud emellanåt.
Tacksam för en världslig sak idag.
Jag får helt enkelt ordpyssla mig igenom semester då inga svar ges förrän i september.
Tack igen!
Kram!
GillaGilla
En extra omtanke?
GillaGilla
❤❤❤
GillaGilla
🙏
GillaGilla