Om man inte tittar så noga kan det se ut som om jag sitter och jobbar med något fruktansvärt viktigt på min mobil där i väntrummet.

Egentligen dödar jag bara tid med min morbrors fru.

Wordfeudar mig grön.

Skickar en tacksamhets tanke att hon har lika mycket tid som jag att kasta, på denna ordlek.

Vi får ju sitta där sonen och jag.

Inte bara i väntrummet.

Senare på rummet som han får dela för dagen med tre andra likasinnade.

Fast i olika åldrar.

Vi är där allihop klockan 7,30 och går därifrån efter 14.

En arbetsdag.

Värst är det för sonen som ingen frukost fått äta.

Inte blir det bättre efter att han blir utskriven.

De har ju grejat inuti honom och därför får han vara försiktig.

Pizzor, hamburgare och allt det han ilsket rabblar får han vänta med tills i morgon.
Jag är lika ledsen som han för detta.
Fast jag förstår.
Han förstår inte alls och spyr galla och lyckas få läkaren att lova att han kan äta en croissant full med vaniljkräm om han tuggar länge.

Jag tänker att det var en himla tur att jag hade det där spelet idag då min bok blev kvar hemma.
När jag dimper ner i sjukhusrummet och ser maskinerna som används till cellgiftsbehandling.
På barn-avdelningen.
På gastro-avdelningen.
Jag ryser.
Sonen ser det och undrar.
Vi pratar lite om det. Om hur det är hundra gånger värre när ett barn blir drabbat, och han säger; du menar barn har celler som är unga friska och snabba och inte gamla och tröga som dina.
Ja, just det!
 Att sitta där bredvid min son som just svimmat vid provtagningen och se detta.
 Det känns i själen.
Så kommer det en pojke in.
Kanske något år äldre än min son.
Han ska få cellgift.
Är redan van vid det.
Vet hur allt funkar.
Med ett otroligt lugn håller mamma, pappa och storasyster honom sällskap.
Systern kramar och pussar på honom när allt är över.
Efter en timme.
Vi ska också vänta på svar.
90 % att han är glutenallergiker, min son.
Men prover har skickats till histologin också.
Jag sväljer hårt.
Gluten är det.
Bara det alltså.
Tur att jag kan förlora mig i wordfeud emellanåt.
Tacksam för en världslig sak idag.
Jag får helt enkelt ordpyssla mig igenom semester då inga svar ges förrän i september.
Tack igen!