Ensamma i världen… (Blogga varje dag 106)

Promenerar hunden i ren ilska.
Kan inte, vill inte hålla på och separerar mina dumma ungar hela tiden.
De slåss så dammet yr efter att ha förolämpat varandra å det värsta.
Jag vill verkligen inte vara med på detta.
Därför går jag.
Tydligen är hunden varm för jag hinner inte ens runt klipporna då han springer ner i vattnet och tar sig en simtur.
När jag står där och väntar dyker den där engelska mamman som jag känner lite grann, hon som organiserar olympiader för barn varje år. Hon kommer springande men stannar då hunden kommer upp på stranden och skakar av sig vattnet.
Hunden får sig en klapp och sen  pratar hon engelska med mig för första gången.
Vi har alltid pratat på italienska.
Hon bor också här sedan länge.
Har italiensk man och en son.
Bara två meningar.
Om att hunden känner sig avsvalkad nu.
Sen drar hon vidare.
Efter en stund ser jag henne långt ute på en brygga.
Hon bara sitter där och ser ut över havet.
En bra stund.
En egen stund.

Kanske hade hon också en skit-morgon.
Bråk och tjafs.
Eller så var det bara det där behovet om att få vara med sig själv…
utan bakgrundssurr…

Det slår mig att vi är ensamma.
Alldeles själva.
Det finns liksom en gräns för vad man kan få barn och hundar och män att göra.
Fostran handlar ju om att de ska hitta sina egna vägar.
Ibland är det hårt, svårt och långt ifrån självklart.

Då behöver man distans.
Då sitter en promenad alldeles utmärkt.
Fungerar som meditation.

Bara att se hunden simma funkar som meditation.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s