När det gamla kommer upp till ytan…(Blogga varje dag 256)

eller hur man ska säga…
Det som man liksom inte går och tänker på varje dag men som helt plötsligt bubblar upp en vacker dag. 
När något påminner en…
I egenskap av vänner man inte sett på länge länge.
En dyker upp mellan jul och nyår. 
Han bor sedan några år i Tyskland med sin ganska många år yngre peruvianska fru och deras två små barn. 
Vår vän är italienare och vi umgicks med honom och hans dåvarande italienska fru de där allra första åren jag bodde i Italien. 
Vi gick ut och åt med dem på bästa Rom vana minst en gång i veckan. 
Han var en nervös typ som alltid skulle diskutera allt.
Ibland förfärligt uppjagad. 
Minns fortfarande hans darrande händer.
Frun på den tiden var fixerad vid att gå på gym och klä sig snyggt. 
Hon kunde hålla långa utläggningar om hur hon först smorde in händerna med handkräm och sen tog på sig tyghandskar för att inte ta hål på de dyra designade ultratunna strumpbyxorna när hon trädde dem på sig.
Hon och jag hade nästan inget gemensamt alls…jo, möjligtvis våra mäns namn. 
Våra restaurangbesök slutade alltid med att hon somnade. 
Hon satt rakt upp och ner och sov. 
Tänkte att jag var tråkig. 
Jag hade tråkigt. 
Så skildes de. 
Kan inte låta bli att tänka att han har vunnit så mycket med den skilsmässan. 
Han har de där två barnen som han önskade sig och som frun med guldstrumporna inte hade någon lust alls att ge honom.
Men framförallt har han ett lugn jag aldrig trodde var möjligt. 
Det såg jag redan innan barnen kom. 
Att denna yngre kvinna var bra för honom.
Det viskade jag till fina peruvianskan. 
Hon blev lättad. 
Hon hade trott att jag skulle föredra den andra. 
Trodde att vi fortfarande sågs. 
Vi ses med dem igen, vännen och hans nya fru. 
Vissa små saker som ju alltid gnager i ett förhållande finns. 
Vi pratar om det hon och jag och det är så mycket bättre än förr i tiden då jag bara tittade på klockan och längtade bort. 
Man liksom jagar bort spöken tillsammans. 
Det gör en stor skillnad.
Ja, visst minns jag och ryser lite när jag tänker på hur människor ibland kan välja fel. 
Denne man som var så argsint.
Han kom och hälsade på mig på sjukhuset då de nyss hade tagit bort mitt bröst. 
Han hade nyss fått sin första pojke. 
Jag kan lova er att det lyste om honom. 
Han delade sitt ljus med mig och det hjälpte helt säkert.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s