Hon den där, då… (Blogga varje dag 258)

som egentligen var jag. 
Fast ändå inte. 
Hon den där, då var betydligt mera räddhare
Hon den där, då var hundra gånger tystare. 
Hon den där då, var en blekare version av den jag är idag. 
Fast jag slutar tala om henne som HON nu. 
Hon ÄR jag hur man än vrider och vänder på steken. 
Då var då.
Den store mannen i min soffa påminner mig igen om den tiden då vi tillbringade massor av vår fritid i lägenheten vid havet med öppen brasa och jätte-terrass.
Han tar mig tillbaka till de där nyårsfirandena tillsammans med honom, hans olika tjejer och andra vänner.
Samtidigt som han suckar ut berättelsen om att han och hans före detta fru äntligen vunnit det fjorton år långa juridiska kriget mot läkaren som gjorde felbedömningen när de väntade den där pojken som nu sitter som en grönsak, om än leende, dock grönsak.
De ger dem inte tillbaka ett friskt barn och det gör förfärligt ont men han är lättad denne historie intresserade ex universitets forskaren.
Jag minns tiden då vi träffades ofta och häpnar när han säger att han nu bott i Canada i tjugo år.
Alltså åkte han när jag bara bott här i två år.
Ändå kändes de så ändlösa de där stunderna han var här.
Särskilt de hemma hos honom då min man , han och en annan kompis spelade civilisation på datorn och talade fysik, historia, politik och geografi så att jag tänkte mer än en gång;” nu får jag nog ta mitt pick och pack och dra…inte passar dumma jag in här inte…”. Ja, ni ser ju hur feg jag var.
Människor är ändå människor.
Jag är människa.
Alltså passar jag in.
Då ägnade jag mig mer åt hans katt som kändes mera på min nivå.
Hans mamma som dog 2003 tittade in emellanåt och sa något fint eller bara fanns där.

Jag stannade kvar.
Det gjorde jag.

Han jobbar med språk numera.
Alla världens språk sätter han text på till filmer.
Italienska håller han kurser i.
Han hejar på mig och min svenska.
Underligt att sitta där och lyssna.
Hans tankar om hur det är att vara italienare i Canada.
Mina tankar om att vara svenska i Italien.
Så olika.
Så lika.

Jag och min älskade öppna brasa.

Svärföräldrar och svärfars far 1999.

En reaktion på ”Hon den där, då… (Blogga varje dag 258)

  1. Jag läser allt du skriver, men hittar inte alltid nåt vettigt att säga. Är mest bara glad, tacksam, rörd och hela allting av att du delar med dej! Kram!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s