Aldrig säga: "jag ska bara"

Inte ens tänka det ska man om man bor i Rom. 
Jag borde ha lärt mig det efter över 23 år här. 
Gång på gång trillar jag dit. 
Som igår. 
Jag skulle bara köra till banken och sen ta en sväng inom bokhandeln för att hämta ut sönernas nya skolböcker som jag beställt. 
Allt kalkylerat noggrant. 
Trodde jag. 
Hade inte tänkt på att det var måndagmorgon efter en kväll med hällregn from Hell.
Däremot hade jag tänkt på att jag inte skulle gå hemifrån innan skolan tvärsövergatan slukat alla ungar och fått föräldrar i bil att försvinna iväg till jobbet så att jag kunde komma i närheten av min bil. 
Gick därför lugnt ut strax efter 8.20. 
Banken öppnar 8.30.
Bilturen är kort och bokhandeln öppnar 9.
Ha, skulle vara hemma och kunna gå ut med hunden innan han hade hunnit blinka. 
Trodde jag. 
Bara.
Körde ut från vår lilla gata, nuddade hörnet och ner på stora gatan. 
Där var det stopp. 
I hicktakt tog jag mig sakta fram och undrade vadihelafriden som hänt. 
Ringde mannen för att fråga om det var absolut nödvändigt att åka till just den banken och inte den som låg närmast i stället…
Det var det.
Han tröstade mig med att det var trafikkö överallt. 
Precis överallt.
En timme senare och med ett vänsterben som hatade mig var jag äntligen nära banken. 
Bara att parkera dök upp i min skalle innan jag insåg att brandmännen som var på plats inte var där för skojs skull men för att ett träd rasat över en bil.
Brandbilarna upptog en hel del av platserna, men det var ju inte läge att diskutera med dem så jag körde runt några varv för att sen klämma in min lilla bil i ett hörn. 
Försäkerhetsskull betalde jag parkeringen trots att det inte fanns några linjer. 
Trött på att samla böter hoppas jag att denna lilla taktik ska ha varit fruktsam.
På banken fick jag nästa chock; en kassa öppen och tolv personer innan mig. 
Bara liksom sitta ner och förbanna att boken av optimistiska skäl låg kvar hemma i vanlig ordning. 
Om man nu är så gammalmodig att man använder sig av checkhäften så får man ta detta. 
Att bankerna numera är underbemannade för att du ju faktiskt kan ta och använda kort eller kontanter eller trycka på din dator. 
Alla utom jag. 
Nej, om det är tolv personer, tretton med mig, i kö så betyder det väl att folk behöver få träffa en livslevande människa som kan det där med checker och annat.
Tiden såsade sig fram. 
Klockan tickade dock på. 
Precis som min parkeringstid. 
Optimist igen. 
Trodde att bara en timme skulle räcka. 
Till slut gjorde den det. 
Precis på pricken kunde jag sticka nyckeln  i bildörren igen. 
Inte heller vid bokhandeln var det lätt att parkera. 
Någon hade ställt en bil lite snett och jag fick inte in min bredvid hur jag än försökte. 
Ställde min agila vid väggrenen med blinkande ljus. 
Skulle bara hämta böcker. 
Naturligtvis var det kö där med. 
Naturligtvis hade de krångel med skrivaren. 
Som tur är har de en dator på lagret också och kunde därför pilla fram min beställning därifrån.
Nära fyra timmar efter att jag begav mig av var jag hemma igen. 
Hunden tog emot mig med glädje och talade genast om att han behövde gå ut.
Precis vad jag önskade. 
Bara en lite hundpromenad. 
Senare letade jag efter bilden på trädet som låg över en bil, jag tog på väg från banken, men den är borta. 
Kanske har det aldrig hänt. 
Bara inbillning, liksom.

2 reaktioner på ”Aldrig säga: "jag ska bara"

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s