Fast inget är egentligen vanligt.

Varje dag är olik en annan.

Jag drar iväg tidigt denna torsdag för att påbörja mina provtagningar inför sexmånaderskontrollen. Metastasjakten kan starta. Det är bara jag som vet att det inga såna finns. Stackars läkarna måste använda sig av maskiner och blodprov för att vara säkra.

Så förvånade de ska bli när jag får rätt igen.

Sen går jag in på baren och tar mig en cornetto med cappuccino. En rit som jag njuter överdrivet av innan jag pallrar mig hem.

Jag hinner inte vara hemma mer än fem minuter innan städhjälpen dyker upp. Så skönt. Funderar på att behålla henne även sen när mitt lillfinger är helt okej. Why not, liksom…

Hunden tycker det är helt superbt för då kan vi ut och sniffa som vanligt igen.

Mindre kul är det att gå hem och lämna honom igen då jag ju måste träffa en lärare tillsammans med stora sonens läxhjälp.

Läxhjälpen som sen säger att ”fy farao, vad elak!”, om denna människa som sätter hopplöst dåliga betyg på min unge för att uppmuntra.

Även om jag är glad att hon delar min åsikt så måste vi försöka få min son att komma loss igen och inte sitta med korslagda armar på denna häxas lektioner. Grafik är ju hennes kungarike.

Hemma igen konstaterar jag lite tokigheter som städhjälpen gör. Blötlägga min spirande orchide gillar jag inte på något vis. Kanske får hon också försvinna ut i världen utan mina slantar igen…hm… Vad är det med folk som tror att de måste göra saker jag inte bett dem om och sen hoppa över saker som att damma  på vissa ställen. Nåja, tycker ändå om henne. Hon får nog en chans till.

Efter lunch går jag in på det däringa förbenade elektroniska registret och ser att minsta sonen fått en fyra (dåligt betyg) i teknologi i går då han var hemma, vilket han även är idag, för en galen hosta.

Jahapp, sa jag att det var en vanlig torsdag???