Idag var det ultraljudens tur. Allt är helt i sin ordning precis som jag vet. Fast petiga doktorn vill att jag ska försöka kurera min sten i gallblåsan. Sex månaders tablett tuggande för att försöka få den att minska i storlek  eller, varför inte, försvinna helt.

Ilsken går jag därifrån. Alltid hittar de på nån skit.

Eftersom jag inte fick äta frukost och klockan är elva på morgonen struntar jag i alla tankar om att passa på att fasta till middag och trycker i mig pizzabiten som blev över igårkväll så fort jag kommer inom dörren, i rena farten liksom. När jag ändå är i köket trycker jag som av en händelse på kaffekokaren och går ut i trädgården.

Där släpper arget. Koltrasten bara fortsätter sin sång, som jag nog aldrig kommer över att jag har i Min trädgård. Min koltrast. Kör igång städning av uteplatsen och sedan impregnerar jag lusthuset medan jag tränar lite av sångerna till på söndag då jag ska sjunga i kör.

Vi har tränat två gånger. Det är såååå kul! Det är precis lika kul som att sjunga mantran. Alltså, det är ju mantran! Hymner till livet. Javisst!

Så det är alltså koltrasten och jag som sjunger ikapp, när äldsta ungen kommer och påstår att han är hungrig. Undrar om jag också är det. Och förresten vad är det jag sjunger?

Sen lagar vi mat tillsammans och jag ser att jag visst impregnerat mig själv lite också.

Det gör inget. Ännu en anledning att sjunga i duschen.