Jag har huset fullt.

Eldsprutande drakar som kan explodera närsomhelst.

Galningen som bara går in i duschen förkunnande att han ska ut med kompisar mitt framför läxhjälpens näsa mot alla överenskommelser.

Hastigt påkomna träffar, kan de verkligen slå ner som en blixt?

Fyrbenta dåren som, antar jag, bara försöker fostra en ettårsvalp med tänderna.

Ont anande ville denna unghund bara nosa lite på tikarna som svansade runt min tok.

Jag kunde inte för mitt liv se blodspåren som ägarinnan påstod sig skönja.

Inte veterinären heller, förmodar jag, eftersom de ännu inte ringt mig som jag bad dem göra.

Kärleken, som istället för att säga hur ledsen han är och inte har sörjt färdigt innan nästa smäll kommer, ryter som ett lejon.

Så sitter vi där och tittar på varandra jag och läxhjälpen.

Hon vänder på allt.

Jag är också ett monster.

Tillåter tonårssovande till tolv på förmiddagen utan att sätta ner foten, i tron om att sen sen ska ungen göra det han borde.

Håller käft med mina hundkunskaper inför improviserade ägare.

Jag har slutat krama istället för att utdela mitt missnöje mot ilsket skrikande.

Ja, mina vänner det får vara slut med detta nu.

Punkt slut!