Flera bloggvänner sa att jag skulle komma att drömma om min mor.

Jag väntade och väntade. Nästan längtade efter att få sova. Men ingenting hände. En evighet kändes det som. Och så på raken två drömmar.

Första drömmen var vi alla där i mina föräldrars vardagsrum igen. Fast med de gamla sofforna och där de var placerade för en sådär tio år sedan. Vi skrattade och pratade men då vände sig mor mot mig och sa något surt. Minns inte vad hon sa men det var den där snäsiga uppsynen som gjorde mig illa. Jag sa till henne att ; ” du har ingen rätt att vara sådär sur nu. Du finns inte mera”. Då försvann hon.

Andra drömmen var en av mina sedvanliga med omöjliga gångar för att ta sig fram på något ställe som såg ut som saltbelagda kullar. De tog mig till en mängd rum där jag gick in och ut och liksom undvek mor som också gick där.

Medan jag förstår första drömmen helt, jag vill ju minnas min glada mor. Inte den där bittra, är den andra lite mera svårtolkad.

Eller man ska kanske inte ens försöka tolka den?

Bara yogisk se på den som den är…