1. Att en expedit i en hälsokostaffär talar i detalj om för mig hur hon fått ont i ryggen av att bära saltlamporna, som jag frågar information om, samt hur detta plus luftkonditionering gjort att hon har såååna problem nu.
2. Att mannen talar om för mig vilken klant jag är efter att jag kastat boll åt hunden, först på solenergislyktorna (mina älsklingar!) som står på brunnslocket och sen i huvudet på min vovve.
3. Att samme man som ovan blir biten i benet av samme hund som ovan för att han håller fast honom när ärkefiende nummer…äsch…100 kanske, kommer alldeles för nära.
4. Att mannen som ska hugga ner vårt stora stygga barrträd till hösten talar om för mig att jag är duktig som hängt upp tibetanska flaggor.
5. Att jag bokar in mig på en gratis yogasession på indiska ambassaden vid solnedgången, får plats och sen tvingas avboka för att jag inte tänkt på att jag är alldeles solo med hunden just då. Vem som ska kissa honom om jag drar iväg står alltså skrivet i stjärnorna.
6. Att nyblivna tonåringen sliter upp lådan med nya hörlurarna så att de går sönder. Blir arg och bankar slår och svär omkring sig för att sen låtsas att ingenting har hänt.

Saker som kanske inte alls är så onödiga när allt kommer omkring;

refererat till ovanstående punkter

1. Expediten är ju trevlig och mycket tillmötesgående. En ovanlighet i detta land.
2. Jag blir full i skratt när jag tänker tillbaka på hundstackarens blick när han fick bollen i huvudet typ: varför är du arg på mig för nurrå?
3. Att vi kanske kommer till skott att söka hjälp och jobba med denna tickande bomb ( eller hund om man föredrar det). Ja, det är tanken efter ihoplappning av mannens ben (det är bara ett litet hål men ack så djupt och blodproducerande!) på närmaste plåstercentral med tillhörande stelkrampsspruta (som jag får fråga tre apoket om innan jag hittar den😉).
4. Blir ganska stolt över mina buddistiska tankegångar i alla fall.
5. Indiska ambassaden får vänta till nästa år och förresten är det så svalt och skönt att yoga i min trädgård på kvällen. Så det så!
6. Min galna trettonåring går med på att jag hädanefter ska hålla i hans pengar. Han får en bok (se Hemmagjort häfte) som vi skriver in inkomster och utgifter i. Konstigt nog blir han jätteglad och säger till alla att han minsann har en privatbank.

Slutligen så ska jag kanske skriva den dära boken, som aldrig blir av, i listform…tycks vara min grej!