En fråga som ständigt kommer upp sedan mor dog. Nja, det är inte så att jag inte alls vet och är ute och snurrar i universum. Men jag har lite tappat fotfästet. Trots balansövningar och avkomme-strul, som kan hålla mig med fötterna på jorden, kommer jag på mig själv med att tänka saker som att jag måste ringa och fråga morsan.
Kämpar med det där. Som om jag helt plötsligt vid 52 måste lära mig att klara mig själv. Som om jag inte redan kunde det.
Tänker att jag vill ha allt det där mor gav; handarbete, kunna en massa korsordslösningar (även på melodikrysset), vara en helt otrolig precisions människa, ha sinne för färg.
Inser nu hur vi kompletterade varandra.
Att man inte fattar sådant innan. Innan det är för sent.
Eller jag gjorde ju det. Vi hade många samtal om just dessa saker. Om hur man gör.
Jag vet inte…men dras alltmer till att göra saker. Skapa. Hittar en vacker sten och gör en ring.
Bara sådär. För att jag tycker det är skoj. Jag kommer att pyssla mera. Absolut.
Det är väl den enda vettiga tanken som kommer ur mina förvirrade snurranden.
Antar att det är det som ska rädda denna strandade människa.
Kreativiteten.
Pranayama i Rom 
Åh jag förstår att du tappar fotfästet när generationen innan försvinner och ibland är det så svårt att uttrycka det man uppskattar när de lever (jag tänker på min mamma). Kram
GillaGillad av 1 person
Jag förstår dig men ändå inte. Jag är bara så trött på min mamma att jag tänker… nej det gör jag väl inte men det känns som om hon tar 90 prosent av min tid och jag blir helt slut. Nu går vi hos en psykoterapeut både mamma och jag.
Det som är min räddning är min kreativitet i mitt målande och i min trädgård.
Hoppas att du finner ro och jag tror att din mamma kan svara på dina frågor och tankar om du bara lyssnar. Det känns skönt att höra hur mycket du älskade din mamma
Jag skulle vilja kunna göra det.
Kram
GillaGillad av 1 person
Det var inte bara kärlek. en hel massa ilska också. Vi kunde inte prata om djupare tankar tex. Vi sa aldrig till varandra riktigt vad vi kände…om du förstår?
GillaGilla
Jag kände det som att jag hängde löst när först mamma dog och sen min mormor en tid efteråt. Plötsligt är man den som är längst ut i linan liksom – och så är man den enda för sitt barn dessutom. Livet, livet.
Vacker ring!
Kram!
GillaGillad av 1 person