Jag tänkte nog lite tanken att vi själva kunde ha gjort trädgårdsarbetena. Men sen kom de där tre, som efter en dag blev två, trädgårdsmästarna och jag förstod nästan genast att varken vårt tålamod eller muskler skulle ha hållit för allt som skulle göras.

I tre hela dagar var de här bar, grävde och klippte ner. De förvandlade allt.

Ja, ni ser säkert skillnaden. Fast jag inte kan hålla mig i skinnet tills allt växer upp och lite döljer de fula husen runt omkring (man får dock skylla sig själv när man tvunget ska bo kvar i Rom) och flödar av grönt.

Allt kändes frid och fröjd när trädgårdsmästarna sa hej och en utav dem fick en liten babysköldpadda med sig (vi hade helt plötsligt sex stycken igen…).

Klockan sex på söndagsmorgonen vaknade vi av hårda snabba smällar som om det var i taket ovanför oss. Tankarna gick till sura grannen där uppe. Att han retade sig på något igen. En lite susning om vårt nya bevattningssystem flög in i min hjärna men snabbt ut igen. Såklart att det var surnissen!

Lite senare, när jag stod på min yogamatta och mannen åt frukost, hände det igen. Mannen var snabb ut i trädgården medan han halvskrek något om vemtusandetkundeva… Då gick ljuset upp. Det var bevattningssystemet. De där trevliga männen hade konstaterat att det var för mycket tryck och bara lämnat kranen halvt öppen. Istället för att sätta dit en tryckreducerare.

The italian way! Suckade jag och sen skickade vi iväg ett meddelande till ansvarige projektledare som givetvis kom på måndagen och satte in den där reduceringsmojängen.

Inte vet jag riktigt hur jag ska förhålla mig till dessa tankar om att det ”bara är italien” sånt här händer. Att inget blir någonsin bra på en gång. Det finns en hel massa ”hoppsan!” hela tiden, som stoppar upp och ändrar dagar.

Jag så tänker jag när jag kör iväg med väggklockan som jag just hämtat hem från urmakaren, där den varit i två veckor, då den bara stannar igen. Det, och så ett pyttelitet ”förlåt!” till sura grannen ovanför. Fast bara pyttelitet.