Hat. Det är hat överallt. Man använder hat som bränsle i program på tv:n (t ex Masterchef där man spelar ut en mot en annan). Ilskan blir till en motor som gör att man går fram med knytnävar och känner en fullständig rätt att meja ner både fysiskt och verbalt.

Jag vet inte alls vart vi är på väg vi människor. Men jag tycker inte om det. Jag ser skymtar av hopp i en underbar lördagsjobbmorgon. Människor som uppskattar vår lilla ”kärlekshörna”. Åker hem med den underbara känslan av att vi kan. Tillsammans kan vi. Slumrar till på sängen och fattar först inte vad det är som surrar bredvid mig. Min mobil såklart. Det slutar inte surra, alltså är det ett samtal. Bilden på min son med hans namn under kan jag se utan glasögon och vaknar till med ett ordentligt ryck. Det är inte min son men en polis. Jag ska inte oroa mig säger han och  jag förstår snabbt att det är en dubbelsidig fras då jag hör min son skrika i bakgrunden.

Vi måste åka till mässhallarna och hämta honom. Det tar oss nära en timme att komma dit. Evigheters evighet med mitt bankande hjärta i halsgropen. Mannen kör och jag hoppar av där polisen sagt jag ska göra det. Efter många om och men, för naturligtvis står det polis på en dörr till höger men de är till vänster och oron håller på att förvandlas till ilska i mig, öppnar jag rätt dörr och ser min förbaskade son.

Han har varit i slagsmål. Där inne bland tusentals ungdomar och vuxna, många av dem i cosplay mundering har han bankat en annan kille. Min son har bara två skråmor. Den andra har tydligen åkt iväg i ambulans om jag förstår rätt. Det kanske jag inte alls gör för mammahjärnan ringer hela tiden på högsta allarm. Ringningarna i öronen gör att jag knappt fattar vad de civilklädda poliserna säger. Det ligger beslagtagna ”leksaksbatonger” på skrivbordet. Min unge har dock använt knytnävarna.

-Hur f a n tänkte du?

Inte alls tänkte han. En snurrig berättelse om hot via instagram sedan länge, från tjejkompisens (som  svimmat i förskräckelsen) ex. Och så en slags ensidig uppgörelse i mässhallarna.

Förrvirrad tänker jag tankar om kastade handskar och svärdmöten vid solens nedgång eller om det var uppgången…

Ingenting har förändrats. Ingenting är annorlunda. Till och med klubborna ligger där som bevis (nej i detta fall användes de ju inte!). Till och med att det är tjejer som får städa upp hela tiden  ( i detta fall jag, om än bildligt!).

Skriver på några papper och får herr sloköra med mig hem.

Det har gått en dag. Ingen i de andra berörda familjerna vill prata med oss.

Jag vet inte vad som kommer att hända. Känner skräck och sorg tumla om i mig.

Vill ringa mor. Men det finns ingen sån linje. Tyvärr!

Jag kan bara hoppas. Tänka på den där Gandhimarschen jag alltid skojar om (inte så lite skoj förstås).Kanske är det dags att börja planera den nu och dra in de här hethjärnorna i den.

Kärleksbomba elakingarna. Börjar med mina söner. Och mig själv.

❤️