Sänk axlarna!

Det är turbulens strax innan Köpenhamn. Inget att snacka om. Sonen sover. Andra sonen är lugn när ena sonen sover.

Sen fortsätter skakningarna. Fast mera i den känslomässiga sfären. Så fort vi landar på Kastrup börjar den som sov tjata om att han egentligen inte ville följa med. Att han aldrig hade velat följa med. Lillebror går in och medlar; ”mamma frågade om vi ville följa med. Hon frågade oss båda”. Nekandet från sovsonen är lika stort som hans ögon. Galenskapen står som en gloria om honom. Vi genomlider väskupplockning och tågresa till Malmö där han äntligen blir tyst i bilen, med min bror som kör.

Så fort vi ätit lunch sätter helvetet in.

Jag tänker inte göra en lång historia av denna som egentligen varar 24 timmar och där vi utgår med; en rymning, en svullen näsa och en dubbelt så dyr biljett för att få iväg ungskiten igen.

Han ska hem till ett hypotetiskt jobb som försvinner ut genom fönstret när han sitter på tåget in mot flyplatsen igen.

Någonstans på Kastrup ska hans resväska försvinna men dyka upp igen fyra dagar senare. Fortfarande på Kastrup.

Jag suckar, gråter och tar itu med röjning och städning.

Drar ner axlarna som sitter uppe över öronen och försöker fokusera på andra sonens lugn, att han kan få njuta lite av kusinen själv, att han får slippa oron som storebror för med sig.

Det och så det sköna jag har här;

Utsikten.

20180713_090040907430284.jpg

Glaset i ytterdörren som kastar regnbågar på vårt golv.

20180712_074834547601516.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s