Man kan inte lämna Rom utan smärta. Man får inte resa, utan komplikationer, från detta intrikata ställe på jorden. Då kan man tro att livet är lätt som en plätt. Det vill ju ingen få en att tro.

Därför får vi sitta i nära en timme på ett luftfritt, varmt så ända in i glöden flygplan i väntan på tankning (bra!), ny lyfttid (suck!) samt något som inte funkar som det ska (ha ha ha! Ska väl kännas skillnaden på söder och norr för alla dessa italienare på väg till en kryssning i Norge).

Nej, man ska veta skillnaden. Redan på flygplatsen. Och där med basta!

Precis såsom jag borde veta skillnaden på vad som händer om man rekommenderar sina ungar att sköta sig kvällen innan tidiga avresan istället för att låta bli. Då förtjänar man en kokt tonåring som glömmer mobilen i fickan när han ska gå genom metalldetektorn, undrar var hans glutenfria mackor är, som han sagt sig inte behöva alls igår, äter frukost på chips…över hela sig …och tappar mobilen gång på gång. Fast han somnar snällt som jag bett honom omedelbart vi sitter fastspända.

Vi kan ju låtsas om att det inte alls hände att jag nästan glömde lägga handväskan på rullbandet i rena förskräckelsen.

Det och så att man inte vet vad som väntar alls bakom hörnet. Ja det bjuder på dagens bästa cliffhanger.