Det är ett enda köande dessa dagar. I datorns tidevarv måste vi gå och bekräfta inskrivningarna av våra barn, som skrivits in i februari…via nätet…, med kopior på inskrivningskvittot, foto och diplom som bevis på att de klarat av förra skolan. Riktigt papper från  riktiga träd. Inga mail här inte.

Jag köar och köar om igen. Någon går lite snitsigt förbi…ska bara…

Solen bränner redan klockan nio på morgonen och eftersom de öppnar klockan två på eftermiddagen är vi, som köar, ett enda hav av svett innan vi blir insläppta.

Denna gång har jag bara lämnat in uppsägningspappret. Sekreterarmannen ser lite lesset på mig och undrar varför min son inte vill gå hos dem. Jag, som inte gärna vill göra ens en liten sekreterarman ledsen, funderar starkt på om jag ska säga som det är att min dumma unge tydligen bråkat med någon där och kommer att hamna i trubbel igen om han går dit, tänker att det låter alldeles för ”mafiaoso” för min egen del också och säger bara att han vill ha närmre hem. Till mamma. Sånt förstår en italiensk man bättre.

Jag blir lite ledsen när jag upprepar att han skrivits in på dator- och teknik linjen för att sekreteraren ska kunna leta upp honom på rätt lista och pricka in ”annullerad”. Den linjen jag varit övertygad om skulle sitta honom som handsken, ska han alltså inte gå. Istället ska han gå bildlinjen. Den som jag trodde andra sonen var gjord för. Kanske ska jag sluta gå omkring och tro saker om mina ungar som inte alls är sanna. Kanske är det bara jag som vill att de ska vara på ett visst sätt.

Jag sväljer ner dumma tankar och går därifrån. Nu ligger bollen på min sons sida igen.

Det har gått relativt snabbt. Bara tjugo minuter efter två kan jag gå därifrån.

I morse var jag och tog ut det rekommenderade brevet på posten. Troligtvis är Italien ett av de få länder som fortfarande har postkontoren kvar. Med köer. Fast numera med nummerlappar. Därför går det snabbt. Jag hamnar i prio-kön för rek.

När jag sliter upp brevet som gjort att vi sovit dåligt i flera nätter mannen och jag, skrattar jag nästan till. Vi har ju tänkt på all skit det skulle kunna vara; böter, nytt försäkringslurendrejeri, någon som vill oss illa…you name it!

Det är lilla skittanten som har vatten i garaget. Hon som gav mig titeln tjuv indirekt och gjort att vårt träd får vänta en vecka till på att komma ner i jorden igen. Hon som igår kom överens med min man om att vi inte var bovarna. Hon har vänt sig till advokat. Mannen går i taket och hon får en ordentlig utskällning trots att hon ber om ursäkt tusen gånger. Som om hon av misstag tjongat iväg det till en advokatvän. Hon är ju en stackars änka. Som om det auktoriserar henne att vara otrevlig.

Tanten vet tydligen inte att min man har fullt med advokater på jobbet. Att han bara sysslar med dåliga uppförande från morgon till kväll. Att om det behövs kan han äta bajs för att få rätt….nåja, kanske inte bajs men…

Rätt skönt att det inte vara något av de andra optionerna. Tråkigt ändå.

Jag skakar tillfälligt av mig allt detta och börjar med packningen.

För i morgon ska vi köa oss till Sverige. Sen får vi se.