Kanske beror det på blodmånen som vi bara ser som en liten ”ölkork”(kompis citat) i bland molnen långt borta, men allt verkar gå på tok hela tiden.

När vi bestämmer oss för att försöka gå upp på takterrassen, för att se bättre i jakt på den röda månen, hänger inte nycklarna där de ska i nyckelskåpet. Ett galet sökande som inte är slut ännu och ser mig, som aldrig varit däruppe ens, som huvudperson. Naturligtvis är det jag som försnillat dem. Kan bara inte minnas hur…

Jag är fortfarande lite bakis av senaste dagarnas urinvägsinfektion. Ja, månen får lite skulden för det med.

Och när jag sen ska plocka fram en bikini för att åka till sjön finns inte den svarta som jag tagit med till Sverige på lite semester (den blev ju aldrig använd) där. Suck!

Tur att mitt huvud sitter fast. Tur att jag har min yoga att ta till. Tur att jag lovat lämna surheten och hatet åt månen, för förmiddagen vid sjön bjuder på nya tonårstjafsprövningar. Äldste tonåringen tar aldrig av sig t-shirten och ligger hela tiden och muttrar om att han minsann ingen semester behöver.  Minste tonåringen badar lite, för att han inte längre kan motstå, mot slutet.

Jag koncentrerar mig på fiskar och trollsländor som jagar varandra strax över vatten ytan, som de lysande helikopterförebilder de är, och gör mig glad mitt i allt prat om droger och att poliser inte behövs och allt annat jag inte vill höra men tvingas in i gång på gång.

Naturen räddar mig. Hunden simmar.

Maten på favoritrestaurangen verkar förändrad, men god trots allt.

Nästa gång kanske vi åker dit själva; mannen, jag och hunden.