Livet i en mullvadsfamilj.

Mina söner är för stora för att vara på semester med oss på ett ställe som, underbara, Elba. Det är för lugnt, för långt från de ”riktiga” kompisarna, fel fel fel.

Därför bor de på rummet. Äter och spelar spel. Pratar i mobilen med tjejer och polare. Bakar in sig i hängmattan och bara hänger kvar där. Ja ja, det säger jag inget om. Älskar själv den dära hängmattan och somnar gärna där med stjärnorna som enda utsikt. Inbakad i min kokong som en bebis. I väntan på att återfödas.

Pojkarna hänger dock med på ett försök till utflykt på eftermiddagen. Den går så klart åt skogen. Stranden vi valt accepterar inte hundar, ser vi när vi äntligen parkerat. Det har kommunens borgmästare bestämt. Vi kryssar ett stort streck över stränderna kring Porto Azzurro och drar hemåt igen. Stannar till och köper glutenfri pizza till stora ungen. Då plingar det i min mobil. Min morbror har somnat in. Jag kan bara önska att han låg i en kokongliknande pseudohängmatta utan smärtor. Det och så liksom ser jag honom framför mig, var man nu hamnar när man lämnar detta liv, där han försöker övertyga sin syster att golf är grejen medan hon håller fast vid porslinsmålningen alla gånger. Tänker mig diskussionerna.

Det tröstar mig där vi susar förbi eukalyptusdoftande golffältet.

Sen kravlar sig sönerna tillfälligt ur fjärilsboet och drar ner till simbassängen där de bankar varandra på skoj.

 

20180805_2052401185875788.jpg

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s